Chefstidningens krönikör Tamara Mašković Wängborg.
Vi har byggt allt fler rum där människor kan säga vad de tycker utan att någon vet vem som talar.
Medarbetarenkäter. Visselblåsartjänster. Digital feedback. Anonyma synpunkter.
Tanken är god: fler röster ska höras.
Men jag undrar ibland vad som händer med en arbetsplats när de viktigaste rösterna allt oftare saknar ansikten. För anonymitet förändrar inte bara vem som vågar tala. Den förändrar också hur vi talar.
När ingen vet att det är jag, behöver jag inte möta din blick efteråt. Jag behöver inte svara på följdfrågor. Jag behöver inte höra din version. Och jag behöver inte alltid göra det mödosamma arbetet att skilja mellan vad jag faktiskt har sett och vad jag tycker om dig.
”Hon lyssnar aldrig.”
”Ledningen bryr sig inte.”
”Han skapar otrygghet.”
Kanske finns där viktig information. Men vad betyder orden? När? Hur? I vilka situationer? Upplever fler samma sak?
Det går inte alltid att ta reda på. För anonymiteten kan ge kritiken en röst – men samtidigt ta ifrån den möjligheten till ett svar.
Och något mer händer. När organisationen får veta att ”flera upplever…” men ingen vet vilka, flyttar osäkerheten in i rummet.
Vem har sagt det? Vad mer sägs? Är det två personer eller tjugo? När kritiken saknar ett ansikte riskerar alla ansikten att bli misstänkta.
Därför tror jag att vi behöver vara försiktiga med föreställningen att anonymitet automatiskt betyder mer öppenhet. Det kan faktiskt vara tvärtom. En organisation kan ha mängder av kanaler för feedback och samtidigt väldigt få riktiga samtal.
Självklart behövs anonymiteten ibland. Den som slår larm om allvarliga missförhållanden måste kunna skyddas. Och anonym feedback kan synliggöra sådant som annars aldrig skulle nå fram.
Men anonymiteten kan vara en ingång. Den kan inte vara vår samtalskultur.
För någonstans behöver människor börja mötas. Fråga. Lyssna. Förklara. Säga emot. Ta ansvar för sina ord – och tåla att någon annan har en annan bild.
En anonym enkät kan ta tempen på kulturen. Den kan inte skapa den.
Så kanske är den mest intressanta frågan inte vad människor säger när ingen vet vilka de är.
Utan vad som händer i en organisation när det är då människor vågar säga det viktigaste.
/Tamara Mašković Wängborg, specialist på konflikthantering, Araya & Maskovic Konfliktlösningar (tidigare Medlingscentrum).
Forskaren: Därför är en anonym visselblåsning ett dubbelt misslyckande
