Drygt var tionde anställd upplever att det finns en jargong på jobbet som människor kan ta illa upp av. Problemet är vanligare på mansdominerade arbetsplatser – där har var femte kvinna utsatts för sexuella trakasserier det senaste året, enligt Trakasseribarometern 2026.
Trots det uppger nio av tio tillfrågade chefer att trakasserier bara är ett problem ”i liten utsträckning” på den egna arbetsplatsen.
Gränsen är inte alltid enkel att dra. Lisa Ringblom, arbetslivsforskare vid Lunds universitet, har studerat kvinnor i mansdominerade yrken och beskriver fenomenet med jargong som dubbelt: den kan användas för att förminska och stänga ute – men också skapa stark gemenskap.
– Kvinnor har till exempel en mer utsatt position i jargongen, men den som lär sig den och är rapp i käften kan snabbt få hög status och bli en uppskattad kollega.
När skämtandet tippar över gränsen har chefen ofta låtit det fortgå, menar Anneli Häyrén, forskare vid Uppsala universitet, som bland annat utreder sexuella trakasserier i arbetslivet.
– Många chefer vill inte se, för då måste man också göra något och det kan upplevas som jobbigt.
Drygt var tionde anställd upplever att det finns en jargong på jobbet som människor kan ta illa upp av.
Så, var går gränsen mellan en skojig stämning och något som chefen behöver ingripa i?
Forskarna pekar på flera varningssignaler.
1. Det kostar att säga ifrån
Vad händer när någon sätter en gräns? Det är ett sätt att avgöra om jargongen blivit osund, enligt Anneli Häyrén.
– I en frisk jargong kan man säga: ”Det där var inte kul, jag blir ledsen.” I en toxisk kultur lär sig alla snabbt att inte göra det, för då kommer en rekyl där man i stället blir mer utsatt.
När ”att kunna ta ett skämt” blir ett villkor för att få höra till, har det blivit ett sätt att kontrollera gruppen, menar Lisa Ringblom.
– Som chef kan man inte kräva att människor ska lära sig tåla en jargong. Det är att lägga ansvaret på den utsatta.
"I en frisk jargong kan man säga: 'Det där var inte kul, jag blir ledsen'", säger forskaren Anneli Häyrén.
2. Någon har större spelrum
Fundera över vem som sätter tonen och vem som förväntas tåla den. Den som går över andras gränser är sällan längst ner i hierarkin, påpekar Anneli Häyrén.
– Det kan vara en informell ledare, en kompis till chefen eller någon som chefen själv är rädd för att gå i klinch med.
Maktordningen kan också synas i vem som upptar stort utrymme.
– Om det finns en högljudd person som drar alla skämt vid lunchen och alltid har ett hov omkring sig, då finns det skäl att bli observant.
3. Någon håller sig undan
Att alla skrattar med utan att säga ifrån betyder inte att alla är bekväma. Lisa Ringblom beskriver hur medarbetare i stället kan försöka dra sig undan.
– Man kanske lämnar rummet så fort man har möjlighet. Eller så ”stänger man av öronen” för att slippa vara en del av det som händer eller sägs.
Att någon undviker att luncha med andra eller återkommande är sjukskriven är också signaler som en chef bör undersöka vidare, menar Häyrén.
Alla skämt om sex och kropp är varningssignaler, menar Lisa Ringblom, arbetslivsforskare vid Lunds universitet. Foto: Emma Lord
4. Skämten blir personliga
När skämten handlar om någons personlighet eller kläder finns skäl att reagera, enligt Anneli Häyrén. Var särskilt vaksam på återkommande ”skojfriska” beskrivningar av någon som ”grinig” eller att denne har ”dåligt omdöme”.
– Det är ett sätt att sortera och rangordna människor. Sådana nyckelord berättar: det här är vår syndabock, medan vi andra är inkluderade.
I vissa fall är gränsen ännu tydligare.
– Alla skämt om sex och kropp är varningssignaler.
5. Chefen abdikerar
En annan varningssignal finns i chefens frånvaro.
– På många arbetsplatser är chefen den som försvinner från rummet först och inte vill lägga sig i det sociala, säger Lisa Ringblom.
– Men det är att abdikera från sin chefsroll. Man kan inte förvänta sig att arbetstagarna ska säga stopp om man själv inte öppnar munnen.
Att helt sakna koll på vad som pågår är ett annat sätt att svika chefsansvaret, menar Anneli Häyrén. Det kan handla om att man stoppat huvudet i sanden, inte följt regler om förebyggande arbetsmiljöarbete – eller misslyckats med att bygga det förtroende som krävs för att medarbetarna ska våga berätta.
– Kränkningar förekommer överallt. Har du som chef ingen aning betyder det att du har ett jobb att göra.
Kränkningar förekommer överallt. Har du som chef ingen aning betyder det att du har ett jobb att göra.
Trakasseribarometern 2026 kartlägger trakasserier, diskriminering och kränkningar i arbetslivet och bygger på 6 500 svar från yrkesverksamma i alla åldrar.
- 13 procent uppger att de under det senaste året utsatts för sexuella trakasserier eller grovt oönskat beteende som kan räknas som sexuella trakasserier.
- 11 procent upplever att det i ganska eller mycket stor utsträckning finns en jargong på arbetsplatsen som människor kan ta illa upp av. Det är vanligare på mansdominerade arbetsplatser.
- 20 procent av kvinnorna på mansdominerade arbetsplatser uppger att de utsatts för sexuella trakasserier det senaste året, jämfört med 9 procent av männen.
- Omkring hälften av dem som utsatts berättar inte för någon på arbetsplatsen.
- 3 procent av chefer med personalansvar uppger att sexuella trakasserier bara är ett problem i liten utsträckning på den egna arbetsplatsen.
Källa: Trakasseribarometern
Viktigt att reagera direkt
Lisa Ringblom betonar vikten av att reagera när jargongen går över gränsen – gärna direkt. För att det ska kunna ske behöver man vara närvarande i det dagliga arbetet.
– Fråga: ”Vad menar du nu? Förstod jag dig rätt?” Synliggör vad som faktiskt sades. Det skapar också tillfälle för diskussion.
Anneli Häyrén betonar att det är chefen som sätter ramarna för vad som accepteras.
– Chefsledet ska tillsammans tydliggöra: ”Det här beteendet är inte tillåtet. Får vi reda på det kommer vi att utreda och upptäcker vi något kommer det att få dessa konsekvenser.” Har man en sådan process minskar trakasserier väldigt mycket.
Enligt Anneli Häyrén skjuter många chefer problemen framför sig – de vet att det kan bli jobbigt, tidskrävande och dyrt om de börjar rota i dem. Men att låta bli kostar mer.
Trakasserier kan leda till sjukskrivningar, sämre arbetsinsatser och personalflykt, poängterar Häyrén.
– Det dyraste och dummaste man kan göra är att inte göra någonting.
