Fryshusets vd Johan Oljeqvist : ”Varenda ungdom ska känna sig välkommen”

Det senaste decenniet har det dock hänt något. Sedan Johan Oljeqvist blev chef här har kulturen skiftat utanför väggarna, såväl till höger som vänster, och det talas nu betydligt mer om repressiva åtgärder än förebyggande arbete. Barn och unga som begår brott ska låsas in – inte ges ytterligare chanser.

– Lagförändringar genomförs nu i rasande takt, och det är knappt någon som hinner med. Jag tror att det är resultatet av en serie olyckliga konsekvenser, där våra politiker har målat in sig i ett hörn av rädsla för att tappa makten till Sverigedemokraterna.

Det också ganska ordagrant vad han brukar säga till de politiker som han med jämna mellanrum möter. Förra veckan var det Miljöpartiets ledning.

Och hur reagerar de då?

– Det är ingen som ifrågasätter det. Det är ett spel. De flesta av dem är kloka människor, som vet att den här politiken är ovetenskaplig och saknar grund i erfarenheten, men de driver den ändå. Jag är jättebesviken, och min uppfattning är att samtliga politiska partier i dag är populistiska.

Du är ju ofta ute i debatten, ibland med skarp kritik. Finns det en risk med det, med tanke på att ni är beroende av ekonomiskt stöd?

– Nej, jag tänker inte så. I grunden tror jag att politiken vill ha hjälp att komma ur den här situationen. Vår roll är att föra de ungas talan. Gjorde vi inte det skulle vi inte vara relevanta.

Som barn var Johan Oljeqvist den enda pojken i omgivningen med långt hår. Han utformade sin look efter en andligt omvälvande läsning av Sitting Bull, en filosofisk berättelse om den nordamerikanske hövdingen.

– Jag blev ”indian”. Det är klart att det stack ut, och att det fanns de som försökte få mig att sluta.

Efter lumpen gav han sig ut på resa runt jorden. Vid ett tillfälle hamnade han ”på något konstigt sätt” i öknen i Australien och bredvid en kompis som skulle söka FN-tjänst. Kompisen råkade ha en extra blankett och Johan Oljeqvist, som inte visste vad han skulle ta sig för, skrev på och glömde bort alltsammans.

– Ett halvår senare, när jag mellanlandade hemma efter en tid i buddistiska kloster i Nepal, låg antagningsbeskedet där: ”Om en månad ska du infinna dig i Almnäs.” Så det var bara att klippa sig och ta ur örhängena.

Sedan dess har han varit kortklippt och alltid i chefsposition. Efter FN-tjänsten i Libanon och studier i vad som i dag heter internationella relationer blev han vd för Myrorna, för att några år senare kontaktas av ett rekryteringsbolag på uppdrag av Fryshuset.

Johan Oljeqvist minns den udda anställningsintervjun, med Carlberg i rummet, och hur han blev ombedd att analysera en av grundarens dikter.

– Jag minns något om ett fönster på övervåningen av ett hus, där det låg en massa döda insekter, och en dörr som stod öppen på nedervåningen. Metaforen var väl på något sätt: Varför väljer insekterna att dö i strävan mot ljuset, i stället för att flyga ut genom dörren?

Hur tolkade du det?

– Vet inte. Jag var nog mer intresserad av Carlbergs reaktion än av själva tolkningen!

Anders Carlberg var den äldre tidens starke man, en chef som alla behövde ha en bra relation till. Johan Oljeqvists ledarstil var den motsatta.

LÄS OCKSÅ: Fem frågor till Johan Oljeqvist, vd på Fryshuset

Först väckte det förvåning hos medarbetarna. Snart missnöje.

– När man kom till mig med alla möjliga frågor, svarade jag: ”Det där vet inte jag något om, ni kan det bättre.” Så efter några månader undrade de vad det var för jävla mespropp som tagit över. De gick till Anders och sade att Fryshuset hade gjort en felrekrytering.

Men strategin var medveten. Organisationen hade vuxit ur sina strukturer och Johan Oljeqvist insåg att allt inte längre kunde gå via vd:n. För att bibehålla den starka värdegrunden, som bland annat handlar om att sätta unga främst, krävdes tydlighet och decentralisering.

– Jag kan ta ett exempel på hur det fungerar nu. Våra olika verksamheter anställer på egen hand, med stöd från HR och ekonomi, och de betalar mindre i overhead-kostnader om de väljer en ung person. Det är ett sätt att genom ekonomistyrning gynna att vi får in unga medarbetare.

Decentraliseringen innebär att ledningen inte kontrollerar vilka verksamheter som skapas. Det som poppar upp gör det i hög grad utifrån ungdomarnas egna behov.

– Vi sitter just nu bredvid vår climate change-hub, med några av Sveriges mest aktiva klimataktivister. De har sin trygga plats här. Men vi har också en verksamhet för motorintresserad ungdom, som tycker att ju mer avgaser som kommer ut och ju mer det låter, desto bättre.

Blir det någonsin motsättningar? Visst. Särskilt kring öppna sår som krigen i Ukraina och mellanöstern. Ofta uppmanar ungdomar och organisationer Fryshuset att välja sida. Förgäves.

– Det gör vi inte. Vår roll är enkel: att se till att varenda ungdom känner sig välkommen hit. Om vi hängde upp den ukrainska flaggan kanske vissa personer med rysk bakgrund inte skulle komma hit. Jag brukar säga att vi intar en radikal mittpunkt.

I en tid av kulturkrig och högkonjunktur för symboliska ställningstaganden har Johan Oljeqvists och Fryshusets hållning lett till kritik. Att inte kunna hänga upp ukrainska flaggan låter onekligen som en radikal mittenståndpunkt. Man deltar inte heller i antirasistiska upprop och demonstrationer.

– Att skriva under något som bara är emot något, utan att riktigt presentera ett alternativ, är vi inte så intresserade av.

Den här principen väckte en del ont blod efter kravallerna i Kärrtorp 2013, då Johan Oljeqvist uttalade sig kritiskt om den antirastiska manifestation som följde. Han menade att fördömandet av en destruktiv minoritet bara göder den.

– Just då höll den organiserade naziströrelsen på att krackelera, och vad den behövde var att mötas av hat. Den fick vad den ville, vilket gjorde att den kunde mobilisera ytterligare några år. Om viljan att minska rasismen var genuin borde man ha gjort en manifestation för att bjuda in de här personerna i stället.

Man kan förstå att det upprörde arrangörerna, som antagligen kände sig skrämda och under attack av nazisterna. Är inte ditt budskap väl radikalt?

– Kärlek är inte radikalt. Och det är inte antinazisterna som är i minoritet, utan den här lilla klicken av outcasts, som vill hämnas på samhället. Vad de behöver är kärlek.

Fryshuset lever som de lär, och har ofta bjudit in dem som andra inte velat ta in. Ett omdebatterat exempel på det är organisationen Lugna gatan. Den fanns mellan 1995 och 2019 och var ett samarbete mellan Fryshuset och SL, som anställde trygghetsvärdar i bostadsområden och skolor. Många med brottslig bakgrund, en del med tung sådan.

– De utbildades och jobbade som förebilder, för att få unga att inte hamna i samma kriminalitet som de själva varit i. Det var provocerande för många, och varje rekrytering vi gjorde var ett avvägande. Vi gav människor en position som de i värsta fall skulle kunna missbruka.