Anna Almbrandt och Stefan Ask vid Campus Risbergska.
Foto: privat
– Jag tänker på det varje dag. Jag kommer alltid bära det med mig.
Det säger Anna Almbrandt, enhetschef för en arbetsmarknadsinsats på Campus Risbergska i Örebro.
Det var en vanlig tisdag. Hon stod på kontoret och skulle fixa en grej tillsammans med en medarbetare. Så kom skotten.
De låste dörren och barrikaderade sig. Satt tysta. Hörde saker hon inte vill upprepa. Kommunicerade genom att skriva på telefonen. Där blev de kvar, tills polisen slog in dörren tre timmar senare. Anna Almbrandt har svårt att sätta ord på tankarna och känslorna.
– Men det var väldigt tacksamt att få komma därifrån.
Nu har det gått flera månader sedan masskjutningen där tio personer miste livet. Verksamheterna som tidigare hölls på Risbergska är åter i gång, om än i modifierad form och i tillfälliga lokaler.
Hur skapar man en trygg arbetsplats igen? Genom att helt enkelt börja, tror Anna Almbrandt.
– Vi kände tidigt att det var viktigt att komma i gång igen. Man är van att jobba 40 timmar i veckan och ha tider att passa och saker att göra… Det blir väldigt märkligt att vara hemma, särskilt efter en sådan här händelse.
Stefan Ask, biträdande förvaltningsdirektör för gymnasie- och arbetsmarknadsförvaltningen, instämmer. Han är en av dem som ansvarat för stödarbetet för personalen.
Redan dagen efter dådet bjöds alla medarbetare in till en samlingslokal, där krisstöd fanns på plats. Samtidigt behövdes hjälp med praktiska saker. Hela skolan var föremål för en polisutredning och många hade kvar sina nycklar eller mobiltelefoner.
– Vi kände att alla medarbetare måste få träffas så fort som möjligt, det var det mest akuta. Och det var väldigt tydligt att det stämde. Det kom jättemånga, säger Stefan Ask.
Företagshälsovård, möten med teamen, psykologer. De första veckorna kretsade kring medarbetarnas mående. Men att dra i gång verksamheten igen var inte bara ett emotionellt arbete. Från en dag till en annan hade 2 500 elever och 200 anställda plötsligt ingenstans att vara.
Som tur är finns det ingen som är expert på den här situationen.
Anna Almbrandt
Stefan Ask beskriver hur förvaltningen arbetat för att skaka fram lokaler. Källarförråd har länsats för att få fatt i stolar och bord. Det lyckades. I dag bedrivs verksamheten på fem olika platser.
Anna Almbrandt konstaterar att det normalt sett är en ganska stor förändring för en organisation att byta lokaler.
– För oss skedde allt i ett svep. Det har varit mycket att ordna med och jag tänker att det har varit bra. Det är skönt att göra något konkret, att lösa praktiska problem.
I dag finns krisstöd tillgängligt för alla verksamheter. Inom vuxenutbildningen har undervisningstiden minskat för att lärarna ska kunna gå två och två. Även gruppverksamheten som Anna Almbrandt leder har anpassats för att kunna bemannas dubbelt.
– Det finns ju en allmänpåverkan. Så är det. Man har inte haft samma förmåga som innan när det gäller saker som uthållighet, minne och samordning. Är man van att hålla jättemånga bollar i luften så tappar man några fler nu, konstaterar Anna Almbandt.
Själv upplever hon ingen påverkan längre, men är noga med att säga att det är individuellt.
– Vi har varit ödmjuka i att vi inte riktigt vet om en reaktion kommer och när det i så fall sker. Så vi behöver vara fler för att kunna stötta varandra.
Hur lyckas man arbetsleda när man också själv är en av de drabbade?
– Som chef är man ganska van vid att vara uppmärksam på sitt eget mående i förhållande till sin roll. Och även om man kan vara personlig som chef så är det just det, en roll man går in i. Jag tror att det har hjälpt mig.
Anna Almbrandt var inte den enda chefen som blev inrymd. Hela ledningsgruppen var, för ovanlighetens skull, på plats den dagen.
– Jag önskar såklart inte att någon hade varit där. Men jag tror att det har varit en styrka, att alla kan identifiera sig med varandra. Vi vet hur det var, säger hon.
– Vi chefskollegor har också tillbringat väldigt mycket tid tillsammans sedan det hände. Det har varit stöttande i sig. Vi ser på varandra om någon har det tufft.
På frågan om de dragit några lärdomar av allt som hänt svarar båda att de insett hur viktigt det är för människor att mötas. Stefan Ask berättar att det är högre närvaro på vuxenundervisningen i dag jämfört med före dådet.
– Elever och lärare anstränger sig verkligen för att komma. Det är fantastiskt att se.
– Som tur är finns det ingen som är expert på den här situationen, säger Anna Almbrandt.
– Det blir det basala; vi behöver prata med varandra, lyssna och vara omtänksamma.
I augusti ska Campus Risbergska slå upp portarna igen. Stefan Ask uppger att man nu fokuserar på att prata med medarbetarna om vad de behöver för att det ska kännas tryggt att komma tillbaka. Vissa kan behöva längre tid för återgång eller extra stöd.
– Men majoriteten vill tillbaka. Många uttrycker att man vill återta den här platsen, att det känns viktigt.
Anna Almbrandt nickar. Tidigare under dagen tog hon med sina medarbetare in i lokalerna på Risbergska – för första gången sedan fjärde februari. För att “bara se hur det känns”, säger hon.
– En av mina medarbetare sa: “Jag önskar att jag fick åka hit igen på måndag”. Det är ju vår arbetsplats, med lokaler som är anpassade efter vad vi behöver. Det är vårt ställe.
