Medan nästan en fjärdedel av unga under 25 år är arbetslösa i Sverige är det ”bara” tio procent i Norge, Tyskland och Nederländern.
Visst kan man ifrågasätta statistiken och säga att den inte är rättvisande eller att det finns avvikelser i förutsättningarna som medför att man inte skulle kunna jämföra länderna. Men faktum är att även under högkonjunkturen 2008 låg arbetslösheten för unga på över 25 procent i Sverige. Visst känns det som att någonting är i grunden fel på den svenska arbetsmarknaden med så extrema siffror under en högkonjunktur? Det känns dessutom särskilt besvärligt att det är ungdomar som drabbas. Det är ju ungdomarna som är vår framtid. Man måste således betrakta problemet med stort allvar och försöka hitta lösningar. De politiska partierna tycker naturligtvis att läget är allvarligt, men har självklart olika uppfattningar om hur man ska hantera problemet. Olika uppfattningar hittar vi också på arbetsmarknaden. Arbetsgivarsidan har sina idéer och arbetstagarsidan har sina. Om vi landar på den fackliga sidan synes man vara mer eller mindre övertygad om att förändringar i turordningsreglerna inte påverkar problemen med ungdomsarbetslösheten i någon större omfattning. Jag är dock inte lika säker på den saken som vissa inom fackföreningsrörelsen. Efter att ha deltagit i förhandlingar angående driftsinskränkningar under många år tycker jag att man kan se ett mönster som innebär att äldre arbetstagare helt klart gynnas på yngre arbetstagares bekostnad. Enligt min uppfattning vore det konstigt annars, eftersom ett bärande moment i turordningsreglerna är anställningstid och därmed ålder. Fackföreningar brukar anföra att det inte är något fel på reglerna eftersom det går att avtala om avvikelser från turordningen. Problemet är dock att i praktiken är det inte helt lätt att få fackföreningen att acceptera att man ska frångå lagturordningen. Det här innebär ju att de unga arbetstagare som faktiskt lyckats att få arbete raskt blir av med anställningen. Jag tror faktiskt att många fackföreningar borde tänka till litet grann här. Så vitt jag förstår tappar fackföreningar generellt medlemmar, många medlemmar. Tappet är särskilt stort vad det gäller unga människor. De frågar sig säkert varför man ska vara organiserad i en fackförening som vid en driftsinskränkning tycker att det är viktigare att de äldre kollegorna får ha kvar sin anställning. Jag vet att det är litet väl tillspetsat resonerat, men jag tror faktiskt att många unga kan resonera på detta sätt. Fackföreningarna bör, för sin egen skull, försöka slå vakt om de yngre generationerna på arbetsmarknaden.
Nu verkar det som man från politiskt håll börjar diskutera längre provanställningstider som någon slags medicin mot ungdomsarbetslöshet. Jag är dock tveksam till att längre provanställningstider i sig skulle påverka ungdomsarbetslösheten i någon större utsträckning. Däremot skulle det naturligtvis vara mycket positivt för arbetsgivare att få en längre prövotid. Personligen tror jag dock att hela arton månaders provanställning är litet väl lång tid. Det är klart att det ska vara enkelt att anställa unga personer. Men jag tycker inte att frånvaron av anställningstrygghet ska föreligga under så lång tid som arton månader. En annan medicin som ordinerats är sänkningen av moms i restaurangbranschen. Jag har svårt att se att den ska kunna påverka ungdomsarbetslösheten mer är ytterst marginellt. Men det kanske fungerar under förutsättning av momssänkningen följs upp med ordentlig styrning och kontroll. Hur man nu ska göra det effektivt.
1000-tals nya jobb, eller inte
Jag hoppas att jag har fel och Eva Östling Ollén, VD för Sveriges hotell- och restaurangföretagare, har rätt. Hon tror nämligen att sänkningen av restaurangmomsen ska ge 1000-tals jobb i branschen. Jag är skeptisk…
Missförhållanden inom äldrevården
Det är väl självklart att det uppstår missförhållanden när man i upphandlingar låter priset väga för tungt. Klart att man drar in på personal för att få vinst i verksamheten. Sedan blir det bonusar för duktiga chefer… Vad hände med kvaliteten?
