Vad gör man när allt är lika prioriterat på jobbet? Vi måste erkänna att vissa saker är mindre viktiga, menar Anna Lena Oscarson.
Det finns en särskild sorts trötthet som inte kommer av att ha mycket att göra, utan av att allt förväntas vara lika viktigt samtidigt.
Den som inte känner igen sig kan sluta läsa här och gå vidare till något mer relevant, exempelvis en artikel om människor som får ihop sina veckor genom att ”bara planera bättre”.
För oss andra finns det anledning att stanna en stund.
Vi lever i en tid där nästan varje organisatorisk fråga har försetts med en egen akutflagga. Arbetsmiljö är viktigt. Ekonomi är viktigt. Kvalitet är viktigt. Dokumentation är viktigt. Uppföljning är viktigt. Kommunikation är viktigt. Digitalisering är viktigt. Kompetensförsörjning är viktigt. Tillitsbaserad styrning är viktigt. Att svara snabbt är viktigt. Att inte bli stressad av att behöva svara snabbt är också, något paradoxalt, viktigt.
Det mesta är sant. Det är det som är problemet.
För chefskapet havererar sällan därför att någon har hittat på helt oviktiga saker. Det havererar därför att för många viktiga saker samtidigt behandlas som om de vore möjliga att genomföra utan konflikt med varandra.
I styrdokument, planer och strategier kan allt leva sida vid sida i en sorts fridfull samexistens. Där trängs mål, värdeord, processer och uppföljningspunkter som välartade gäster på en konferensanläggning. I verkligheten möter de tid, bemanning, sjukfrånvaro, ekonomi, lokaler, IT-system, oro, konflikter, akuta situationer och människor som, märkligt nog, inte alltid beter sig som processkartor.
Det är där chefen står.
Ofta första linjens chef. Den chef som ska omsätta beslutet, förklara riktningen, hantera konsekvensen, få med sig medarbetarna, lugna någon som är arg, trösta någon som är ledsen, svara någon som undrar och samtidigt hinna gå på mötet om varför organisationen har för många möten.
Här någonstans börjar ledarskapets stora samtida komedi, om man är på humör att se den så. Chefen ska vara nära verksamheten, men helst också tillgänglig i alla digitala kanaler. Chefen ska minska administrationen genom att administrera minskningen. Chefen ska skapa arbetsro genom förändringsledning. Chefen ska prioritera, men utan att något egentligen väljs bort. Chefen ska vara modig, men gärna inom ramen för redan beslutade formuleringar.
Det är svårt att inte känna viss beundran för konstruktionen.
Problemet är att mycket av detta sedan beskrivs som en individuell ledarskapsfråga. Har chefen varit tillräckligt tydlig? Tillräckligt kommunikativ? Tillräckligt lösningsorienterad? Tillräckligt strategisk? Tillräckligt relationsskapande? Tillräckligt robust, agil och lagom mänsklig?
Naturligtvis spelar chefens skicklighet roll. Det vore bekvämt om allt kunde skyllas på systemet, men också osant. Dåligt ledarskap finns. Luddigt ledarskap finns. Chefer som borde ha valt ett annat yrke finns, liksom frisörer, konsulter och personer som skriver policydokument med ordet ”framåtlutad”.
Men även skickliga chefer behöver förutsättningar. Ansvar kräver mandat. Uppdrag kräver tid. Prioriteringar kräver att något faktiskt får vänta, minska eller försvinna. Annars är det inte prioritering. Då är det bara en from förhoppning med rubrik och sidnummer.
Det är därför frågan om vad som är viktigt inte räcker. Den riktiga frågan är: vad får vara mindre viktigt just nu?
Det är en mycket mer obekväm fråga. Den avslöjar nämligen om organisationen menar allvar. Alla kan säga att något är prioriterat. Det kostar nästan ingenting. Det svåra är att säga vad som inte ska göras, vad som får göras senare, vad som får bli enklare och vilka konsekvenser man är beredd att bära.
För om allt ligger kvar på chefen, men inget skalas bort, då har organisationen inte prioriterat. Den har delegerat sin egen oförmåga att välja.
Och där, tror jag, finns en av vår tids viktigaste chefsfrågor. Inte hur chefer ska bli ännu bättre på att bära mer. Inte hur de ska få plats med ännu en modell, ännu en metod, ännu en mötesserie med obligatorisk närvaro och otydligt syfte. Utan hur organisationer ska bli bättre på att sluta låtsas att ansvar kan växa hur mycket som helst utan att mandat, resurser och tid följer med.
Kanske är det därför frågan känns så aktuell. Samtidigt som vi talar allt mer om hållbart arbetsliv, chefers arbetsmiljö och behovet av klok styrning, fortsätter många organisationer att fungera som om chefskapet vore en elastisk naturresurs. Bara man drar lite till, så går det nog.
Det gör det ibland.
Tills det inte gör det.
Därför behöver chefer läsa texter om detta även när de egentligen inte har tid. Inte för att få ännu en sak att göra. Inte för att bli inspirerade på det där sättet som ofta betyder att någon snart kommer att föreslå en workshop. Utan för att känna igen sig, skratta till och sedan kanske, senare samma dag, formulera en lite bättre fråga uppåt, nedåt eller inåt:
Om allt detta är viktigt — vad menar vi då faktiskt ska gå först?
Och vem i organisationen är beredd att säga det högt?
/Anna Lena Oscarson, rektor, skyddsombud och lokal facklig ordförande
