Borde man låta jobbsökande ta referenser på sin blivande chef?
Foto: Getty Images
I en tid präglad av kandidatbrist dyker frågan upp allt oftare.
Borde man låta jobbsökande ta referenser på sin blivande chef? (En bra chef är trots allt ett av de viktigaste argumenten för att stanna på ett jobb.)
– Det låter bra, det har jag alltid tyckt, men hur många vågar fråga en blivande chef vem man kan ringa för referenser? säger Ellen Fridner som är sektionschef på Trafikverkets rekryteringsenhet.
Hon tror egentligen inte heller på tilltag som att bjuda in jobbsökande till studiebesök eller möten med medarbetargruppen.
– Visst, det är säkert bra för att bygga relationer men om syftet är att de jobbsökande ska få en ärlig referens på chefen, nej då tycker jag inte att det är rätt metod, säger hon.
Så hur gör man då?
– Jag har funderat mycket på det här. Det är ju inte bara vi som ska välja kandidaten, de ska välja oss också. Och för att de ska kunna göra det tror jag på att erbjuda dem ärliga referenser på sin blivande chef. Men det måste göras på ett sätt som gör att kandidaten känner att deras frågor inte påverkar mitt beslut, säger Ellen Fridner.
Så när hennes enhet senast rekryterade gick det till så här:
– Jag mejlade först mina medarbetare och frågade vilka som kunde tänka sig att ge referenser på mig. Jag poängterade att de skulle vara helt ärliga i referenserna och att de inte fick berätta för mig om någon ringt. Åtta av dem sa ja direkt!
I min värld är det här en lågt hängande frukt för chefer som känner sig bekväma i det.
Ellen Fridner
– Sedan mejlade jag kandidaterna och skrev ”Om du vill ta referenser på mig så får du här kontaktuppgifter till några av mina medarbetare som ställer upp. Om du väljer att ringa eller inte är helt upp till dig och det är ingenting som jag ens kommer att få reda på”.
Om några ringde? Ja, egentligen borde ju inte Ellen veta…
– Det jag vet är att båda våra slutkandidater tog referenser på mig, och det vet jag eftersom de på eget bevåg berättade det för mig. En av dem poängterade att bara att göra så här tyder på vilken sorts ledare man är. Och det tror jag var bra.
Det Ellen är ute efter i sammanhanget är ärlighet, och enkelhet.
Det måste vara enkelt att få in referenstagandet i organisationens rekryteringsprocess. Det får inte kräva en massa möten.
– Men det här är väldigt enkelt! Det tar inte mycket tid och kraft från organisationen.
Tänker ni göra samma sak igen?
– För mig är det helt givet att vi ska jobba så här. Vi har svårt att få sökande till många tjänster och vi jobbar mycket med vårt arbetsgivarvarumärke. I min värld är det här en lågt hängande frukt för chefer som känner sig bekväma i det.
För man ska ju inte glömma att det här också ställer krav på chefen.
– Även svagheter blir ju tydliga i den här processen men jag tänker att det också kan vara bra. Mina medarbetare säger säkert att jag kan vara lite ostrukturerad ibland, men jag tänker att det är bra att jobbsökande får veta det. Det ger mig en möjlighet att från start säga att jag jobbar på det.
– På så sätt blir det här också ett sätt att bygga en kultur där vi alla kan stå för och jobba på våra svagheter.
Ellen Fridner
