Cykelhjälmarna liksom flyter över morgondimman längs med Stadskajen. Svetten rinner, lycratightsen smiter åt. Det ska trimmas och det ska mätas – i tid, puls och kalorier. Det ska leda någonstans – du ska bli bättre, smalare, starkare, prestera mer.

Arbetslivet är som ett tempolopp. I bästa fall turas vi om att ligga i täten och dra. Men en del har ingen cykel. Och den som nyss låg först nyss, ner till bakom klungan för att inte orka sig tillbaka. En permanent punka.

Som chef ska du leda mot resultat och mål. Den som får punktering levererar inte vad den ska. En belastning för dig. Du står öga mot öga med dilemmat, att vara empatisk och mänsklig samtidigt effektiv och vinstgivande.

Det här är många chefers vardag. Göran Smedberg, arbetsrättsadvokat tillika krönikör här i Chefstidningen, träffar många chefer bland annat på sina kurser. De sitter nästan och hoppar, berättar han, i väntan på att komma till frågor som rör sjukdom och rehabilitering. Många har tappat tålamodet. Men att avskeda en person på grund av sjukdom är aldrig bra säger han, varken för den sjuke eller för arbetsgivaren. Ändå sker det.

För den som klarar tempot är arbetslivet idag också fantastiskt. Du ges frihet och ansvar, möjligheter till utveckling och nya arbetsuppgifter. Det finns lagar, skyddsnät, och rätt till inflytande. Men vad är det som gör att antalet depressioner ökar i takt med att det materiella välståndet växer? Varför drabbas kvinnor hårdare än män? Finns det en skörhet – hos kvinnor – som i kombination med oförenliga krav från både arbetsliv och familjeliv gör att psyket nöts ner? Finns det yrken du blir sjuk av?

I höst kommer rapporter om sjukläget att dugga tätt. Men det intressanta är vilka politiska beslut man fattar när analyserna är klara? Vad kommer arbetsgivare och vi enskilda att göra?

Kommer fler klä sig i lycra och tävla om tätpositionen eller kommer vi plocka fram mormors gamla cykel, trampa på i lugnare takt och njuta av utsikten?

Eva Brandsma