På 1960-talet fanns det en debatt mellan de som menade att den artificiella intelligensen och den mänskliga intelligensen i grunden är samma sak, (vilket fördes fram av till exempel John McCarthy) och de som hävdade att det är olika saker (till exempel bröderna Hubert och Stuart Dreyfus). Den frågan hänger fortfarande över oss när vi nu är i färd med att införa AI i allt fler delar av samhället.
Det är nog rimligt att hävda att McCarthys tradition vann matchen på 1960-talet och decennierna som följde. Artificiell eller mänsklig: intelligensen är en och samma. AI gjorde snabba framsteg och kunde snart mer och mer av det som människan kan och det tog inte lång tid innan den artificiella intelligensen övertrumfade människan på allt fler områden. Den slår oss nu i schack och o.
Idag tar den sig också in som beslutsfattare på allt fler områden. Förstås. Om AI är mer intelligent än oss, så borde ju denna intelligens styra. En ren intelligens befriad från känslor och subjektiva värderingar. Det är utopin som ofta guidar utvecklingen.
Förmågan att ha värderingar, granska dem och ändra dem när världen omkring oss ändras, är helt centrala för det vi kallar intelligens.
Jonna Bornemark
Men kanske börjar bröderna Dreyfus insikt komma i kapp tiden? När riskerna med AI målas upp är det ett tema som ständigt återkommer: om vi ber en super-AI att skapa gem kommer den inte sluta förrän hela universum består av gem. Den kommer inte själv komma på att ett fungerande ekosystem kanske är viktigare. Det övergripande målet – i det här fallet att skapa gem – kan AI:n inte ändra. Jag skulle vilja hävda att förmågan att ha värderingar, granska dem och ändra dem när världen omkring oss ändras, är helt centrala för det vi kallar intelligens.
Människan är nog en fungerande livsform just för att hon har värderingar och en förmåga att ändra sig. Att ha värderingar innebär en förmåga att se vad som är viktigt. Vad som ska guida våra handlingar. En AI befriad från människan skulle fortsatta på sin skapares värderingar som fixerades tills tyranni uppstod. Kanske måste vi idag konstatera att människans intelligens och artificiell intelligens är två olika saker, som i den bästa av världar kan komplettera varandra.
AI:n är ett fantastiskt verktyg. Men inte en superperson. Den är ett verktyg som kommer att fortsätta kräva mänskligt underhållsarbete och övervakning. Användningen av AI kräver en självkritisk människa som granskar sina egna värderingar och vad de får för effekter i olika sammanhang. AI:n har fantastiska muskler och kan bidra med oväntade perspektiv. Men bara människan och hennes omdömesförmåga kan bedöma om det oväntade perspektivet är användbart eller bara rappakalja. Bara de levande kan tänka om.
Jonna Bornemark är professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Hon är filosof, författare och en populär föreläsare.
