Relationen mellan ledarskap och det lustfyllda är minst sagt paradoxal. Å ena sidan ska chefer påverka lusten bland dem de leder. Det kan handla om arbetsglädje, entusiasm eller andra uttryck för lustfylldhet. Å andra sidan måste ledarskapet som sådant präglas av ett betydande mått av allvar. Annars framstår det inom som seriöst och trovärdigt. Man kan undra varför?
En tanke är naturligtvis att vi historiskt har betraktat lust, åtminstone den som visats upp inför andra, som ett uttryck för folklighet. Det var vanligt folk som förlustade sig på dansbanor och i folkparker. Där dansade och drack de och där hånglade de och ibland måhända även mer än så. Det gjorde naturligtvis ledare också. Men de valde sina tillfällen och gjorde det aldrig inför gemene man eller exempelvis anställda i bruk eller företag. Inför lojalt tjänstefolk ja, men inte inför andra. Kanske som ett sätt att manifestera en viss upphöjdhet. Kanske för att skapa illusionen att som ledare var de på avgörande punkter inte som vem som helst – inte som folk i allmänhet.
I takt med att det auktoritära ledarskapet eroderade som ideal under senare delen av 1900-talet blev det lustfyllda, och i förlängningen saker som motivation och engagemang, centrala uppgifter för ledare. Men den seriösa grundtonen i hur ledarskap skulle utövas bestod. Ledare uppmandes istället att vara öppna, personliga och att bjuda på sig själva. Lusten däremot, i dess lite mer mustiga former, var och är fortfarande förbjuden. Kanske för att vi behöver ledare som har auktoritet även om de inte ska vara auktoritära. Måhända står auktoritet i ett sådant förhållande till just det sinnliga och lustfyllda att ledarskap måste utövas med en viss återhållsamhet på dessa punkter. Tänk bara på hur vi reagerar när vi hör talas om en chef som har gjort bort sig på en julfest eller en planeringskonferens. Det är liksom mindre anstötligt att Olle på vaktmästeriet och Lisa i växeln blev lite berusade och var väl intima på dansgolvet. För det är ju ungefär så våra fördomar ser ut.
Kanske har det sina fördelar att utlevelse, lust och njutning har en dämpad roll i ledarskap och att ledare väljer sina tillfällen när de hänger sig åt detta. Ledarskap handlar trots allt om att påverka och utöva inflytande, vilket i praktiken innebär att det också förekommer beroenden. Det finns någon form av maktdimension i relationerna mellan exempelvis chefer och medarbetare och detta innebär i sin tur en risk att situationen kan utnyttjas. Historien är ju också full av exempel på hur ledare – i vissa avseenden stora och uppskattade – verkligen levt ut sina lustar och sedan har andra, ibland till och med säkerhetstjänster och livvakter, fått ta hand om konsekvenserna. Så det kanske finns något förnuftigt i att ledarskap, lust och utlevelse betraktas som delvis oförenliga storheter. Självfallet känner ledare lust (de är ju vanligt folk också) och självfallet har de en legitim rätt av att leva ut den lusten. Däremot har det nog sina fördelar om detta inte sker så att säga i kraft av deras ämbete.


MAKTLÖS MAKT: Att politik formade industrisamhället är uppenbart. Men vilken roll har politik i ett globalt postmodernt tjänstesamhälle? Visar den nuvarande krisen måhända på en politikens maktlöshet?

PÅ TVÄRSEN: I många sammanhang diskuteras nu hur man får till den gränsöverskridande samverkan som behövs för att utveckla vård, skola och omsorg. Välkommet efter åratal av konkurrensprat.


FYLLEHUND 2.0: Varför måste kommunikation med fallerande datorer vara så svårt. Man provar olika kommandon och det man får tillbaka är lika obegripligt som tjatigt. Som att prata med en berusad!