Lisa Hällbrink
Lisa Hällbrink
Erfaren vd och transformationsledare
Jag håller verkligen med om att man ibland kan känna sig ensam i sin chefsroll. Det kommer trots allt något med att man har det yttersta ansvaret, och där är man ensam. Det finns ju till och med tillfällen när man faktiskt inte kan eller får prata med andra om saker och ting.
Samtidigt är det ju väldigt situationsberoende och för mig har det sett olika ut genom åren. En period hade jag en person i min närhet som i princip fungerade som en vice vd (han var medgrundare till företaget och satt i styrelsen). Där och då fanns det ju inget jag behövde eller kunde undanhålla honom, och det gjorde att allt blev så mycket lättare. Jag hade alltid någon att bolla med! Så har man möjlighet att ha en parhäst, en vice vd eller liknande så gör ju det saker mycket enklare, man blir klokare av det också!
Jag har också erfarenhet av att sitta i chefsroller där jag varit ganska ensam. Då har det varit viktigt för mig att hitta bollplank och nya perspektiv utanför organisationen. Under åren har jag haft mentorer, coacher, vänner med specialkompetenser och nätverk där jag kunnat bli utmanad och bolla saker. Ibland har de hittat lösningar åt mig, ibland har de hjälpt mig att hitta mina egna lösningar.
Man ska inte heller underskatta behovet av någon som bara lyssnar. Ibland måste man få pysa lite annars kan de där sakerna som ligger och gnager i en bli en inre stress som man verkligen inte mår bra av.
Jag tänker att alla ledare borde ha en coach!
Thomas Hartman
Thomas Hartman
Chef externa relationer och strategisk platsutveckling, Region Västerbotten
Egentligen ser jag inte ensamhet som någon konstighet i det här sammanhanget, det ingår lite i chefsuppdraget. Beslut som ska fattas måste ju landa hos mig som chef. Det är mitt ansvar och så ska det vara. Men har man medarbetarna med sig i besluten så känns ju inte ensamheten särskilt jobbig. Med andra ord är det vägen mot besluten som är viktig.
Jag skulle säga att den auktoritära chefen som pekar med hela handen är stendöd. Det där funkar inte längre. Idag måste en chef kunna förklara och involvera medarbetarna i det som sker på arbetsplatsen. Lyckas man inte med det får man lätt motstånd.
Jag försöker vara så transparant det bara går, jag sitter inte med korten nära kroppen då jag menar att det är viktigt att medarbetarna ser och förstår sammanhangen. Det är då man får förståelse för riktningen framåt. Kan jag förklara vad vi gör och varför, ja då är det lättare att få med sig medarbetarna som medskapare.
Sen kan det så klart vara så att man som chef kan känna sig ensam i sin roll, inte minst om man är ny som chef. Då tycker jag verkligen att man ska se till att få coachning eller skaffa sig ett bollplank, det är inte ett svaghetstecken utan tvärtom ett tecken på att man är villig att lära sig nya saker.
Anna Kleinwichs Magnusson
Anna Kleinwichs Magnusson
Vd Stockholms Skrivbyrå
Jag kan ärligt säga att jag väldigt sällan känner mig ensam i min chefsroll. Jag jobbar med ett ganska litet team och har en öppen och nära relation med mina medarbetare. Vi är bra på att stötta varandra i både uppgång och nedgång.
Vi är bara kvinnor i teamet — jag vet inte om det påverkar kulturen? Det finns nog en slags självklar igenkänning och närhet.
Min ensamhetsutmaning handlar nog snarare om att jag i tuffare tider (och sådana har vi ju haft nu, först pandemin sedan lågkonjunktur) kan känna att jag kanske borde minska lite på transparansen. Som chef är ju det där en balans. Jag vill vara öppen även när det går sämre, men samtidigt vill jag inte skapa oro som gör att vi tappar i motivation.
Den tankegången kan jag ibland känna mig ensam i; hur öppen ska jag vara under tuffare tider? Eftersom jag själv inte är särskilt oroligt lagd är jag kanske för transparent ibland, jag tänker inte på att mina kollegor inte riktigt har samma överblick som jag har, och därför kan bli oroligare än vad jag blir. Är det kanske så att jag borde sträva efter att vara mer ensam i chefsrollen ibland?
