Solen skiner och himlen är blå men i luften är det inte mer än någon plusgrad. Mikael Ribbenvik huttrar på en parkeringsplats i Hallonbergen väster om Stockholm. Han kommer direkt från ett möte på justitiedepartementet och är klädd i mörk kostym. När hans porträtt ska tas mot en betongmur i ett skräpigt hörn kastar han en skeptisk blick mot Migrationsverkets kommunika-tionsdirektör.
– Fotografen har garanterat att det blir skitsnyggt, säger kommunikationsdirektören.
– Så länge det inte är mot ett galler så är det väl okej, mumlar Mikael Ribbenvik.
Som generaldirektör för Migrationsverket befinner han sig i fokus för ständig kritik från två håll. Av vissa beskrivs han som en folkförrädare som förstör Sverige genom att låta människor stanna i landet, av andra som en samvetslös exekutör av en omänsklig flyktingpolitik.
Han är en långvägare. När han förra våren utnämndes till generaldirektör efter att ha vikarierat på posten i drygt sex månader, hade det gått 18 år sedan han i slutet av 90-talet började kombinera juridikstudierna med extraarbete som handläggare på dåvarande Statens invandrarverk. ”Den kompetens jag tillför enheten är främst ett snabbt och målinriktat arbete”, skrev han när han sökte sitt andra vikariat. Då var han redan över 30 och hade flera års yrkesliv bakom sig. Han hade jobbat som butiksbiträde i en järnhandel, installerat hemlarm och sålt Levi’s-jeans i en butik i Helsingborg. I sin jobbansökan berättade han att han ändrat inriktning på sitt examensarbete på juristlinjen, från att skriva om ekonomiskt obestånd till Schengen-samarbetet, ”för att vidga min kompetens och öka mina chanser till fortsatt anställning.”
När den dåvarande generaldirektören Dan -Eliasson nio år senare erbjöd honom att bli rättschef på myndigheten berättade Mikael Ribbenvik att han aldrig hade gjort det där examensarbetet. ”Gör det nu då”, svarade Eliasson och hösten 2008 lämnade Ribbenvik in 79 a4-sidor, vilket gav honom positionen som Migrationsverkets högst placerade jurist. Hans bana i myndigheten har konsekvent pekat uppåt. Vilket råd ger han den som vill göra karriär i staten?
– Grundrådet är att inte karriärplanera, utan att vara bra på det man gör för stunden. Det är det man ska excellera i. Oftast leder det till karriär, oavsett om du vill eller inte. Jag har aldrig tänkt på nästa steg, att jag ska försöka anpassa mig efter nästa nivå. Det går oftast åt skogen om man låtsas att man är någonting som man inte är, säger han i blåsten ute på parkeringsplatsen.
Några minuter senare, efter en förflyttning till Migrationsverkets kontor i en anonym byggnad utan skylt, säger han att många inte kan förstå att han stannat hos samma arbetsgivare i snart 20 år.
– Det ger ett sken av att ha stagnerat. Men jag har aldrig upplevt det så, för migrationen förändras ständigt, förutsättningarna ändras hela tiden. Jobbar man sedan i olika roller med olika frågor, så finns det ingenting här som blir långtråkigt.
Omväxlingen innebär samtidigt utmaningar och svårigheter för den som har det yttersta ansvaret för verksamheten. Framför allt handlar det om att kunna förändra och tänka om, säger han.
– Det premieras på den här myndigheten och det är säkert därför en sådan som jag har blivit chef.
Förändra och tänka om, är du bra på det?
– Det tror jag absolut att jag är.
Nu i maj har Mikael Ribbenvik avverkat det första året som generaldirektör. Han har börjat genomföra det som kan vara den personalmässigt största nedskärningen i svensk förvaltningshistoria. Migrationsverkets personal växte med 44 procent när antalet asylsökande ökade under 2015. De krympande strömmarna av migranter innebär att 8 500 anställda nu snabbt ska minska till lite drygt 5 000. Framför allt är det asylprövningens och mottagningens kapacitet som dras ner. Sist in först ut, inga konstigheter, förklarar han.
– På det personliga planet känns det helt ruttet, det här är personer som har gjort fantastiska insatser och som tack blir de uppsagda. Men på det byråkratiska planet är det självklart att en myndighet måste anpassa sig efter behoven.
Snabba förändringar och personal som tvingas gå gör det knappast förvånande med kritik mot hur Migrationsverkets leds. I vintras uppmärksammade media en skrivelse om ”pinnräkning”, där antalet fattade beslut premieras, och om hur tidskrävande asylärenden har prioriterats före mer komplicerade ärenden. Skrivelsen hade skickats anonymt till migrationsminister Heléne Fritzon med avsändare ”Migrationsverkets personal”.
På twitter- och instagramkontona @whenatmigrationsverket framträder vasst underhållande bilder av en dysfunktionell och hierarkisk organisation som håller högt tempo på bekostnad av verksamhetens kvalitet. Mikael Ribbenvik verkar ta ganska lätt på kritiken.
– Man ska vara försiktig med att spegla hela myndigheten genom enskilda exempel. Jag får oerhört mycket positiv feedback från personal när jag besöker enheterna. Folk vill hälsa, ibland blir det till och med kö, man vill ta selfies, jag får jättesnälla brev. Men jag skulle akta mig noga för att använda den typen av viljeyttringar för att beskriva stämningen på hela myndigheten. Det är nog väldigt blandat.
Han är inte förvånad över att det finns missnöje i en myndighet som inte bara tvingas krympa, utan där man också jobbat hårt under senare år och haft en press på sig att beta av oavslutade ärenden. Eller ”balanser”, som man säger internt.
– Jag är den första att skriva under på att jag har drivit organisationen väldigt hårt, både som operativ chef och som generaldirektör. Ja, det har jag! Det är essentiellt för framtiden, för balanser drar så otroligt mycket resurser. Det blir en ond cirkel när det tar lång tid, för då skickar folk utifrån in mer material i öppna ärenden och det tar ännu längre tid.
Parallellt med det interna trycket kommer det skarp extern kritik om bristande kvalitet i Migrationsverkets utredningar, bland annat från asylrättsjurister, domare och organisationer som Unicef och Rädda barnen.
Mikael Ribbenvik avfärdar det mesta, beskriver kritiken som lösryckt och perspektivlös jämfört med Migrationsverkets interna granskningar av den egna verksamheten.
– Att säga ”jag tycker det har blivit sämre på sistone”, biter inte på mig. Det gör inte heller facebook-grupper, debatt-artiklar eller ledarsidor.
När han för snart 20 år sedan började på Statens invandrarverk reagerade han på att äldre medarbetare bryskt kunde avfärda asylsökande. Han berättar om en irakisk man som återförenades med sin syster och hur berörd han blev av det – men att kollegor viftade bort historien och sa att den helt säkert var riggad.
– Det var en annan jargong på den tiden, en annan stil på myndigheten. Min första tanke var att här vill inte jag vara.
Han hävdar att det är ganska enkelt att försäkra sig om att det inte ser likadant ut i dag. Det gäller att inte isolera sig, röra sig i verksamheten, prata med folk.
– Direktintryck är viktiga. Ett besök på en enhet svarar på några frågor och leder samtidigt till tio nya frågor. Men de får man inte ta där, för det är viktigt med linjestyrning. Det får inte bli vilda västern och att man är ute och styr.
Utnämningen till generaldirektör var ett steg i karriären, men samtidigt ett tidigt besked om avsked. Förordnandet på sex år innebär att Mikael Ribbenvik måste se sig om efter ett nytt jobb i juni 2023.
– Jag tycker att det är bra med ett tidsbegränsat förordnande. Plötsligt händer det något i huvudet, man vet att tiden är utmätt och att det bara är under den tiden man har sin chans.
Blir du bättre av det?
– Ja, jag tror det. Plötsligt jobbar man mot en annan horisont och vill man uppnå och förändra något, så tickar tiden. Det är bra för då får man strukturera sig lite. På en enrådighetsmyndighet (som saknar styrelse, red. anm.) är generaldirektören viktig och sätter prägel på verksamheten.
Vilket slags generaldirektör vill du vara?
– Det är ganska enkelt. Jag vill att vi ska ha en verksamhet som fungerar bra, med korta handläggningstider, bra kvalitet i våra beslut och bra service till dem som söker våra tjänster. Det är väldigt basic, men jag tycker en myndighet är till för att leverera just det. Där vill jag att den här myndigheten ska excellera när jag slutar.
TEXT: THORD ERIKSSON
Om Mikael Ribbenvik
Född: 1967 i Helsingborg.
Bor: I Viken, Höganäs kommun.
Familj: Två vuxna barn.
Möjlig framtidsplan: Skriva skönlitteratur. ”Jag skriver, men inte för att publicera, och det handlar inte om migration. Jag har säkert tio romaner hemma i byrålådan.”
