Lucie Mandaus Stephansen har i mer än 20 år arbetat med att utveckla och coacha chefer.
Foto: pressbild
Ofta när vi pratar om tystnadskulturer på arbetsplatser, beskriver vi miljöer där medarbetare tystnar i rädsla för repressalier från chefen.
Men hur ser det ut bland cheferna? Vågar mellanchefer tala fritt med sina chefer?
I en masteruppsats framlagd vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, undersöks erfarna mellanchefers tystnad på jobbet, och resultatet är tydligt.
Många mellanchefer tycks verka i auktoritära miljöer där högsta ledningen styr och få ifrågasätter.
Studien är gjord av Lucie Mandaus Stephansen som i mer än 20 år arbetat med att utveckla och coacha chefer.
– Jag ville prata med erfarna chefer om jobbrelaterade tankar de väljer att inte dela på jobbet. Jag ville veta varför, och vad tystnaden gör med dem och deras organisationer, säger hon som förklaring till att hon börjat forska i ämnet.
I de djupintervjuer hon gjort inför masteruppsatsen – sammanlagt sju stycken med erfarna chefer i såväl börsnoterade företag som stora myndigheter – framgår att anmärkningsvärt mycket verksamhetsrelevant aldrig blir sagt.
Enligt studien beror tystnadskulturen på två saker. För det första tror inte mellancheferna att deras åsikt skulle leda till något. De uppfattar signaler från överordnade att dessa inte vill ha deras input eller ser de att den ignoreras.
För det andra är de rädda att frispråkighet kan få negativa konsekvenser för karriären. Erfarna mellanchefer berättar om överordnade som premierar medhåll och straffar kritiska röster.
– De befinner sig i en beroendesituation där de vet att det gäller att ligga bra till hos ledningen. Det finns ofta en kultur att förhålla sig till. De måste vara streetsmarta, säger Lucie Mandaus Stephansen och tillägger att flera chefer berättar att de har sett vad som händer om man irriterar ledningen.
Mellancheferna jag intervjuat är inga rädda chefer, och de beskriver inte sina organisationer som hemska med tyranner i toppen.
Lucie Mandaus Stephansen
Man blir stämplad som en bråkstake, och hamnar plötsligt utanför informationsflödet. Utpetade på ett sidospår.
– Mellancheferna har ju också förmåner de är rädda om. Status, en bra lön och de känner inte sällan att de vill vara lojala uppåt, säger Lucie Mandaus Stephansen och konstaterar att den där lojaliteten med arbetsgivaren och företaget paradoxalt nog skadar företaget.
– Jag tror att vi har ett ganska auktoritärt ledarskap därute, även om det inte låter så på Linkedin. Det är inte så att toppchefer pekar med hela handen och skäller ut folk men de har subtila sätt att visa vad som krävs för att kunna klättra i organisationen.
Som mellanchef tittar man därför mycket på andra mellanchefer, man håller med och anpassar sig. Och förstärker på så sätt tystnadskulturen.
– Det blir en tystnadsspiral!
Orkestreras den här kulturen av någon eller är det ett självspelande piano?
– Jag tänker att det krävs personlig mognad för att kunna ta emot kritik och mothugg. Många chefer har kanske inte det. Kanske är man inte heller medveten om den makt man har som chef, och vad den gör med andra. Vi människor är mycket duktiga på att uppfatta vad auktoriteter tycker och inte tycker. Om du utstrålar att du inte vill höra om kritik och problem, ja då blir det tyst runt dig.
Hur ska man som chef arbeta emot detta?
– Det här är ju en slags naturlag som är inbyggd i hierarkiska organisationer. Om jag sätter din lön – så kommer du att anpassa dig till det.
– Man upplevs farligare än man tror som chef. Och det behöver man vara medveten om.
Frågan är kanske snarare varför man ska arbeta emot detta?
– Därför att du i en tystnadskultur leder med bristfälliga beslutsunderlag, och att det är en dålig idé finns det ju ganska mycket forskning om.
– Tänk Vasaskeppet! Eller Nokia! Där har ju studier visat att i den tuffa och högljudda kultur som rådde var det ingen som ville komma med dåliga nyheter. Då man visste att det skulle straffa sig.
– Den här studien har varit en ögonöppnare för mig. Mellancheferna jag intervjuat är inga rädda chefer, och de beskriver inte sina organisationer som hemska med tyranner i toppen. Det var snarare; ”Så här är det. Det mest kritiska säger man inte”. Jag tror att man hittar det nästan överallt.
Dessutom gjorde det mellancheferna olyckliga – var det inte så?
– Precis! Många av de här mellancheferna har en bild av sig själv som frispråkiga. Samtidigt vet de att det är mycket de inte säger. Det blir ett skav. Man kallar andra för ja-sägare – samtidigt är man lite besviken på sig själv…
Resultatet? Minskad motivation, sämre relation med kollegorna, tvivel och sjukskrivningar.
– Att behöva gå emot den egna självbilden dagligen, det blir en tuff psykosocial belastning, säger Lucie Mandaus Stephansen.
