"Få vet hur siffrorna samlats in, vad som egentligen mätts eller om frågorna ens var relevanta. Den kvantitativa tryggheten blir en sorts kollektiv livboj, lätt att hålla i, men värdelös när vågorna går höga".
Vi mäter och mäter. Allt som går att mäta mäts.
Någon kallade det en sifferdemi. Jag kallar det undersökarsamhället. Ett samhälle som blivit ett ängslighetssamhälle. För utan siffror känner vi oss nakna. Kan man ens fatta beslut utan en undersökning? Kan man tycka något utan att ha statistik i bakfickan?
Överallt dessa siffror: 26 % tycker si, 72 % gör så och bara 7 % är nöjda med kaffemaskinen. Vi lever i tron att siffrorna är sanningen. Siffran har blivit vår tids evangelium. På arbetsplatserna är det särskilt tydligt, medarbetarundersökningar har blivit lika självklara som brandövningar. Skillnaden är att den ena ska rädda liv, den andra ska rädda ledningens samvete.
Men problemet med siffrornas makt är att de ofta säger väldigt lite. De är platta. Kontextlösa. De skrapar på ytan och ger en illusion av förståelse. Få vet hur siffrorna samlats in, vad som egentligen mätts eller om frågorna ens var relevanta. Den kvantitativa tryggheten blir en sorts kollektiv livboj, lätt att hålla i, men värdelös när vågorna går höga.
Visst, det finns fördelar. Enkäter kan synliggöra problem, skapa samtal, ge delaktighet. Men allt för ofta är de slarvigt gjorda, med otydliga syften och bristande analys. De görs för att man ska – inte för att man vill förstå. Och värst av allt, resultaten feltolkas. En procentsats blir en sanning, en trend blir en diagnos.
Antropologen Clifford Geertz pratade om något helt annat, den ”tjocka beskrivningen”. Den där man inte bara ser vad som händer, utan varför. Han gav exemplet med två pojkar som blinkar, den ena av en nervryckning, den andra som hemlig signal till en vän. Statistiskt sett två blinkningar. Men meningsmässigt två helt olika världar. En tredje pojke härmar de andra. Tre blinkningar i rad. Och där någonstans ger vi upp, för siffrorna är enklare än att förstå människor.
Kanske är det just det som är problemet. Vi har blivit bekväma i vår mätmani. Men man kan inte räkna sig fram till mening, trivsel eller tillit. Människor är inte datapunkter.
Så, kanske borde vi ibland lägga bort mätstickan och faktiskt se varandra. Lyssna. Fråga. Våga stanna i det som inte kan fyllas i mellan 1 och 5.
För ibland säger tre blinkningar ingenting alls. Och ibland säger de allt.
/Katarina Graffman är doktor i antropologi och skriver regelbundet krönikor för Chefstidningen.
