Andrea Cartriers Lagnefors, arbetsrättsjurist, och Mikael Smeds, förbundsjurist, är överens om att chefer står inför en knepig uppgift. Foto: Emil Gottschlag/SSR
Den 13 juli började den nya informationsplikten, av kritiker ofta kallad ”angiverilagen”, att gälla. Den innebär att sex centrala myndigheter ska lämna uppgifter till Polismyndigheten om det finns anledning att anta att en person inte har rätt att vistas i Sverige.
Formellt är det myndigheten som har skyldigheten. Men någon måste utföra den. Och därmed hamnar frågan också på chefens bord.
– Det är en knepig situation för chefer, säger arbetsrättsjurist Andrea Cartriers Lagnefors, på konsultbyrån Helj.
Den nya lagen har också väckt starka reaktioner inom fackföreningsrörelsen. Flera fackförbund har engagerat sig mot lagen och varnat för att den kan komma i konflikt med medlemmarnas yrkesetik. Andrea Cartiers Lagnefors tror därför att det bara är en tidsfråga innan en arbetsgivare och en anställd hamnar i konflikt om informationsplikten.
– Om någon blir skild från sin tjänst på grund av detta kommer fackförbunden att reagera. Jag är säker på att många har intresse av att få frågan prövad i AD, säger hon.
Jag är säker på att många har intresse av att få frågan prövad i AD.
Andrea Cartriers Lagnefors
När medarbetaren säger nej till att följa lagen
Det tydligaste dilemmat uppstår om en medarbetare helt enkelt meddelar sin chef att hen inte tänker följa lagen. Frågan är om det då är att betrakta som arbetsvägran?
Ja, menar Mikael Smeds, chefsjurist på Akademikerförbundet SSR. Han delar Andrea Cartiers Lagnefors bedömning att den nya lagen kan leda till arbetsrättsliga tvister samtidigt som rättsläget kring kategorisk arbetsvägran är relativt tydligt.
– Arbetsdomstolen ser strängt på kategorisk arbetsvägran. Om en medarbetare drar ett streck och säger ”jag tänker inte”, finns det stor risk att medarbetaren blir uppsagd, säger han.
Att hänvisa till sitt samvete förändrar inte den arbetsrättsliga bedömningen.
– I svensk lag har man inte den möjligheten. Det argumentet saknar bäring i en anställning i Sverige, säger Mikael Smeds.
Men innan konflikten har gått så långt har arbetsgivaren – och chefen – ett annat problem att lösa: Hur ska medarbetarna veta när informationsplikten faktiskt gäller?
”Vad ska göra mig misstänksam?”
För många av de tjänstemän som berörs innebär informationsplikten att de måste göra bedömningar inom ett rättsområde som är nytt för dem.
– Du förväntas göra en egen bedömning om det finns skäl att misstänka att en person inte har rätt att vistas i landet. Men du kan naturligtvis inget om migrationslagstiftning. Vilka skäl ska göra dig misstänksam? säger Mikael Smeds.
Han beskriver det som ”ny juridisk mark” för många av de tjänstemän som berörs.
Andrea Cartiers Lagnefors pekar på samma svårighet. Hon menar att ansvaret för att omsätta lagen i praktiken inte kan lämnas åt enskilda chefer. Det behövs centrala rutiner och vägledning. Mikael Smeds är inne på liknande tankar och säger att han hoppas att stora utbildningspaket nu rullas ut på de berörda myndigheterna.
Samtidigt är själva rutinerna svåra att formulera. Hur beskriver en arbetsgivare vad som ska väcka misstanke om att en person saknar rätt att vistas i landet – utan att skapa risk för diskriminering?
– Det måste tas fram vägledning för både chefer och medarbetare. Det här är komplex materia att förhålla sig till, säger Andrea Cartiers Lagnefors.
Chefens råd: öppna för diskussion
Mikael Smeds råd till chefer är att inte försöka tysta den oro som finns bland medarbetarna.
Tvärtom bör chefer skapa forum där det går att diskutera både hur lagen ska tillämpas och de etiska invändningar som medarbetare kan ha.
– Öppna upp för en dialog med medarbetarna och diskutera hur det här ska gå till. Det är inte konstigt att tjänstemännen är obekväma i detta.
Hur ska medarbetaren agera i tveksamma fall? När ska information lämnas – och när ska den inte göra det? Vem kan medarbetaren rådgöra med?”
Och även den som är starkt kritisk till lagen måste få uttrycka det, betonar Mikael Smeds.
– Vi har yttrandefrihet. Man får tycka vad man vill om lagstiftningen. Man måste få diskutera det här.
Andrea Cartiers Lagnefors påminner om chefers ansvar för arbetsmiljön.
– Man kan förmoda att många anställda på dessa myndigheter inte räknat med att de ska behöva vara behjälpliga i att utvisa människor. Som chef behöver man vara uppmärksam på hur folk mår, säger hon.
Svårt för chefen att veta vem som inte följer lagen
Den riktigt komplicerade situationen behöver dock inte vara medarbetaren som öppet vägrar.
Betydligt svårare blir det om en anställd säger sig följa lagen – men i praktiken konsekvent låter bli att fatta misstanke.
Jag vet verkligen inte hur man skulle kunna utreda om en medarbetare gör sitt jobb i det här avseendet.
Mikael Smeds
- Informationsplikten trädde i kraft den 13 juli 2026.
- Det är ingen fristående lag, utan en ny uppgiftsskyldighet i utlänningslagen.
- Kallas också ”angiverilagen”, framför allt av kritiker.
- Informationsplikten innebär att sex myndigheter på eget initiativ ska lämna uppgifter till Polismyndigheten när det finns anledning att anta att en person saknar rätt att vistas i Sverige.
- Myndigheterna är Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket.
Hur ska chefen kunna avgöra om en medarbetare faktiskt har gjort en felaktig bedömning eller medvetet undvikit att fullgöra sin uppgift?
Mikael Smeds pekar på hur svårt det skulle vara att utreda en sådan situation i efterhand. Vad sades egentligen i mötet med personen? Vilka omständigheter fanns? Och varför gjorde tjänstemannen den bedömning hen gjorde?
– Hur orden föll i ett samtal, vad gjorde att du inte misstänkte? Det blir jättesvårt att utreda. Jag vet verkligen inte hur man skulle kunna utreda om en medarbetare gör sitt jobb i det här avseendet.
