Med ett plusmenytänkande staplas arbetssätt ovanpå varandra tills verksamheterna blir överlastade, otydliga och svåra att styra.
Du som läser Chefstidningen arbetar säkert också med så kallat ”utvecklingsarbete”. Kanske sitter du i en arbetsgrupp med uppdrag att införa nya metoder, modeller eller interventioner i vård eller socialtjänst? Då upplever du sannolikt att du bidrar till förbättring. Men här finns ett stort problem: utvecklingsarbete handlar nästan alltid om att lägga till något nytt – inte om att systematiskt ta bort det som redan visat sig vara ineffektivt eller skadligt.
I dag präglas organisationer av ett slags ”plusmenytänkande”: varje problem möts med en ny metod, ett nytt projekt eller en ny modell. Resultatet blir ett organisatoriskt samlarbeteende där gamla arbetssätt aldrig tas bort. De staplas ovanpå varandra tills verksamheterna blir överlastade, otydliga och svåra att styra. För professionerna innebär det dessutom en växande arbetsbörda och motstridiga krav.
Känns det igen? Kvalitetsutveckling måste därför börja definieras på ett nytt sätt. Att förbättra verksamheter handlar inte bara om att införa nytt utan minst lika mycket om att våga avveckla det som inte fungerar.
Nyligen kunde vi ta del av BRÅ:s kritik mot polismyndigheten (Rapport 2026:7). 10 000 nya polisanställda under en sjuårsperiod men inte fler uppklarade mängdbrott – något som ledde till upprörda toner i media; ”Dubbelt så dyrt och hälften så bra” (SvD 11/4). ”Det som inte är evidens-och forskningsbaserat ska heller inte användas” säger Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönwall (Uppdrag granskning, SvT 22/4) beträffande det ifrågasatta arbetssättet inom socialtjänsten med utredande barnsamtal.
Exempel på etablerade, ineffektiva och till och med skadliga arbetssätt inom socialtjänst och hälso- och sjukvård kan radas upp. Här finns ett allvarligt systemfel. I stället för fler utvecklingsgrupper borde många organisationer våga sig på avvecklingsgrupper. Deras uppdrag skulle vara kunskapsbaserad avveckling – det som inom forskningen kallas avimplementering. Kort sagt handlar det om att sluta göra sådant som inte fungerar. Det innebär att systematiskt identifiera och fasa ut arbetssätt, interventioner och rutiner som saknar evidens eller som riskerar att skada patienter och brukare.
Det kan handla om allt från administrativa rutiner som tar tid från kärnuppdraget till djupt rotade arbetssätt baserade på kontroll snarare än tillit och relation. Tyvärr lever disciplinerande eller moraliserande åtgärder kvar i praktiken, trots att forskning visar att de saknar stöd och riskerar att skada relationen till dem som verksamheterna är till för. Svensk vård och socialtjänst står inför stora utmaningar. För att möta dessa krävs inte bara innovation utan också modet att våga se sådant som inte fungerar, en förutsättning för att kunna avveckla i kvalitetshöjande syfte.
Vi har publicerat resultat från flera års forskning om avimplementering i en rapport på Lunds universitet; Take Awaystudien. Att sluta göra fel saker är vägen till bättre kvalitet. Först då kan vi skapa de verksamheter som patienter, brukare och professioner faktiskt behöver.
Verner Denvall, seniorprofessor, Lunds universitet
Ulrika Bejerholm, professor, Lunds universitet
Kristina Carlsson Stylianides, doktorand, Lunds universitet
Suzanne Johanson Sturesson, universitetslektor, Göteborgs universitet
Marcus Knutagård, professor, Malmö universitet
