En organisation där människor slutat tänka själva kan vara effektiv på kort sikt, men är chanslös på lång sikt, menar Katarina Graffman.
Vad är människa? Vad är maskin? Och vad händer med vår egen förmåga att tänka när maskinen tänker åt oss?
Det är drygt tre år sedan ChatGPT lanserades. AI-debatten handlade då mestadels om finansieringsrundor, aktiekurser, bubblor och förutsägelser om vilka som är vinnare och förlorare. Det är bekväma samtal: de låter oss prata om pengar istället för mening, om effektivitet istället för mänskliga konsekvenser.
Debatten handlar om samma saker idag. Vi har knappt vågat röra vid frågan som egentligen borde hålla många av oss vakna om nätterna: vad gör det med oss när vi lever sida vid sida med maskiner som förändrar hur vi tänker, bedömer, lär och fattar beslut? Fortfarande talas det om AI som om allt vore en fråga om verktyg, produktivitet och modellstorlekar. Det är ett sätt att slippa de svårare frågorna. De som handlar om omdöme. Om kognition. Om värderingar. Om makt. Och kanske framför allt: om vårt minskande mod att tänka själv.
I dag odlas en ny dikotomi där det mänskliga framställs som en svaghet, något osystematiskt och stökigt som tekniken ska städa bort. AI marknadsförs som det perfekta beslutsstödet just för att mänskliga känslor och annan “oregelbundenhet” skalats bort. Visionen är ofta att få bort människan ur loopen. Men då återstår en fråga som alltför få ställer sig: om vi skalar bort det mänskliga, vad är det då som fattar beslut? Och på vilka grunder?
I dag odlas en ny dikotomi där det mänskliga framställs som en svaghet, något osystematiskt och stökigt som tekniken ska städa bort.
Katarina Graffman
I komplexa beslutssituationer har vi länge förlitat oss på olika ”experter”, till exempel strategikonsulter, ingenjörer och de som säger sig behärska mätvärden. Men mätvärden fångar sällan den verklighet människor faktiskt lever i. De säger mycket om precision och lite om mening. De är bra på proportioner men svaga på konsekvenser. De hjälper oss att räkna, men inte att förstå.
Därför försöker några av världens mer ambitiösa handelshögskolor nu återintegrera humaniora i utbildningarna. Inte av nostalgiska skäl, utan för att långsiktigt hållbara beslut kräver förmågan att förstå människor, inte bara siffror.
Det verkligt oroande är dock något mer subtilt: vi håller på att vänja oss av med att tänka själva. I både mina egna och andras antropologiska studier framträder ett tydligt mönster. Ju närmare relation människor har till en grupp, desto mer tenderar de att ängsligt spegla vad andra tycker innan de fattar beslut. Så var det förr, så är det nu. Den ständiga uppkopplingen i det moderna samhället möjliggör att när som helst konsultera sin gemenskap vilket innebär att individuella, självständiga beslut blir allt mer sällsynta. Det är gruppens värderingar och tolkningar som styr.
Dessa gemenskaper fungerar som ekokammare där information inte bara delas utan omformas: rekommendationer förhandlas, budskap omtolkas och preferenser harmoniseras tills en implicit gruppnorm uppstår. Resultatet är att allt färre beslut fattas utan att först passera filtret av vänner, kollegor eller följare, oavsett om det gäller vilket schampo man köper, vilken utbildning man väljer eller vilken pensionsfond man placerar sina pengar i. Och nu har vi AI.
När nästa generations AI-agenter kan vägleda oss dygnet runt i varje livsbeslut, då behöver vi ställa en obekväm fråga: Skapar vi ett samhälle där människor, inklusive våra framtida medarbetare och ledare, saknar förmågan att fatta egna beslut?
Det kan visa sig bli den mest strategiska frågan av dem alla. För en organisation där människor slutat tänka själva kan vara effektiv på kort sikt, men är chanslös på lång sikt.
/Katarina Graffman är doktor i antropologi och skriver regelbundet krönikor för Chefstidningen.
