På bara ett år blir hon både vd och styrelsemedlem. Decenniet som följer ska Wilhelmina Skogh omvandla Grand Hôtel helt.
Foto: arkivbild
År 1901 får Wilhelmina Skogh frågan om hon vill bli hotellchef för Grand Hôtel. Det är ett sjunkande skepp som gubbarna i styrelsen erbjuder henne att kliva på. Tidigare investeringar i lokalerna har inte betalat sig, hotellet dras med stora skulder och behöver förtvivlat öka sina intäkter.
Man kunde tänka att lönen på 25 000 kronor om året — den högsta i Sverige för en kvinna på den tiden — skulle locka vem som helst som började sitt arbetsliv som diskare. Wilhelmina Skogh visste hur det var att arbeta 16 timmar i sträck i Restaurang Strömparterrens fuktiga källare, långt borta från barndomshemmet på Fårö. Då var hon tolv år.
Nu har hon fyllt 50 med råge. Och hon har kostsamma motkrav: En ny entré för stockholmare som vill slinka in för en drink eller mat utan att behöva passera lobbyn plus flera nya ombyggnader på bottenvåningen. Hon inser att denna ytterligare investering blir svår att få igenom.
– Så hon trängde in styrelsen i ett hörn genom att berätta om sina krav i en intervju med Dagens Nyheter. Hon var stenhård och klipsk med bra fingertoppskänsla. För henne handlade det alltid om vad som var bäst för hotellet, berättar Ruth Kvarnström-Jones, författare till romanen ”De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel” som fritt bygger på historien om Wilhelmina Skogh.
Gubbarna i styrelsen ger motvilligt med sig. Hon är inne, och inom ett år är hon både vd och styrelsemedlem. Decenniet som följer ska Wilhelmina Skogh omvandla Grand Hôtel, med Vinterträdgården som kronan på verket.
Nuvarande vd, Pia Djupmark, är stolt över att idag leda ett så anrikt hotell.
– Men ett anrikt arv är inte någonting om det inte förvaltas, utvecklas och följer sin tid. Historien finns såklart närvarande hos oss, men vi är inte på något sätt ett museum.
Det som framhålls i marknadsföringen är historiska kännetecken; att Grand Hôtel från starten haft fokus på innovation, hantverk och värdskap. Samma värden som Wilhelmina Skogh gjort sig känd för.
– Wilhelmina är en väldigt viktig person för vår historia och även för svensk historia. Det är så roligt att hon nu, i och med boken, får den uppmärksamhet som hon förtjänar. Att hon redan 1901 blev vd för hotellet säger mycket både om henne som person, och om Grand Hôtel som ett nytänkande och modernt bolag, säger Pia Djupmark.
Wilhelmina kunde örfila sin personal, men med samma hand kunde hon dela ut hjälp där den behövdes
Ruth Kvarnström-Jones
Nu mötte Wilhelmina en hel del motstånd, inte minst i den manliga personalen. Men hon har skinn på näsan så det skulle räckt till en hel snabel. Medan andra kvinnor i början av 1900-talet träder tillbaka från offentligheten så snart bröllopsklockorna klingat av, gör hon i stället kometkarriär.
– På den här tiden är gifta kvinnor omyndiga. Men när Wilhelmina gifter sig med vinhandlaren Pehr Skogh 1888 är hon nästan 40 år. Hon har redan haft stora framgångar som hotellägare och säkrat sin plats i offentligheten, berättar Ruth Kvarnström-Jones
Framgångarna var resultatet av uppfinningsrikedom och hårt arbete. Till sina egna hotell vid järnvägen i Storvik, Bollnäs och Rättvik lockade hon utländska turister i långa rader genom ett samarbete med massturismens fader Thomas Cook. Jakt, fiske och skidåkning lockade.
Hon drev också sina hotell på ett sätt som ingen annan tidigare hade gjort. De var först i Sverige med att erbjuda varje gäst rena lakan och ny servett vid varje måltid. Fullt fokus låg på gästens upplevelse och personalen hölls på tårna med kadaverdisciplin.
– Hon reste och studerade trenderna i London, Berlin och Paris. Hon satte en blomma på varje bord och med Paris som förebild fick varje rätt ordentligt med läckra grönsaker. Då blev också portionerna billigare eftersom köttet var dyrt.
När hon tillträder på Grand Hôtel uppfattar hon en brist på disciplin som på hennes egna hotell vore oacceptabel. Hon avskedar och sträcker upp personal på löpande band. Snart råder ordning, mycket tack vare en rejäl svart klagobok där personalen förväntas skriva upp misstag eller regelbrott de observerat.
– Wilhelmina kunde örfila sin personal, men med samma hand kunde hon dela ut hjälp där den behövdes, säger Ruth Kvarnström-Jones.
Hon påpekar också att det var en hård bransch där personalen i princip var livegen. Ofta bodde man på hotellet, och behövde tillåtelse för att lämna det.
För den kvinnliga personalen är Wilhelmina Skoghs ledarskap både krävande och frigörande. Hon har själv lärt sig hantera motstånd från män, och hon förväntar sig av sina kvinnliga anställda att de också ska göra det. Hon sätter dem på traditionellt manliga sysslor, som rumsbetjäning. Det blir inte problemfritt.
I en tidningsintervju 1911 kommenterar hon sitt ledarskap så här:
”Jag har nog fordrat mycket av mina tjänare och många har inte fyllt måttet. Men alla som ville arbeta har följt mig och de har kunnat gå i elden för mig. (…) det gäller alltid att dålig herre har dålig dräng. De blir inte rätt behandlade och till det oriktiga bemötandet räknar jag att det krusas för mycket. De ska ha sitt reellt och riktigt, men också prestera arbete reellt och riktigt.”
Under 1902 till 1910 driver Wilhelmina Skogh Grand Hôtel framgångsrikt. Tomrummet efter maken som plötsligt går bort 1904 fyller hon med mer arbete. Hon satsar allt på en stor investering i Grand Hôtel Royal och Vinterträdgården. Men bygget blir fördröjt. Den delen invigs först 1909, året för storstrejken.
Stockholmarna har inte råd att äta ute, och utländska gäster undviker att resa till Sverige.
– 1910 säger Wilhelmina upp sig. Meningarna går isär om hur frivilligt det var. Men hon var 60 år och less på att tjafsa med styrelsen. Dessutom hade hon byggt sin egen Villa Foresta vägg i vägg med Millesgården på Lidingö.
Vid den här tiden går det utför för hotelldrottningen. De egna hotellens gäster har börjat rulla förbi i nattåg, så hon säljer. Och på Villa Foresta förbygger hon sig. Hon tvingas 1922 sälja det 35 rum stora huset och flyttar till en tvårummare i Bolinderska Palatset.
En sommardag 1926 hittas hon medvetslös i sin våning. Hon avlider ett par dagar senare och finns begraven bredvid sin make på Norra Begravningsplatsen.
LÄS OCKSÅ:
Chefer ur historien: Maria glömdes bort – och kom tillbaka
Chefer ur historien: Hälsade medarbetarna välkomna i dörren varje morgon
History marketing: Allt fler gör det, men varför är det så viktigt?
