Det som hände den där kvällen i augusti förra året är en exceptionell händelse även för en verksamhet där risken för hot och våld är ständigt närvarande. Råby är ett särskilt ungdomshem för tvångsomhändertagna ungdomar inom SIS, Statens institutionsstyrelse. Här bor ungdomar som är dömda för grova brott men som är för unga för fängelsestraff. Men även unga där försök till öppenvård har misslyckats. Problematiken är ofta komplex och kan bestå av neuropsykiatriska diagnoser, psykosociala problem och intellektuella funktionsnedsättningar. Gemensamt för de flesta intagna är narkotikamissbruk och antisocialt beteende.
Kvällen den 19 augusti 2020 är några av hemmets ungdomar ute på rastgården och spelar basket. En av dem är dömd för mord. Två män utifrån kommer fram till grinden och bankar på. De hotar personalen med vapen och kräver att de ska öppna. Två av ungdomarna fritas och försvinner från platsen i bil.
– Hur mycket man än jobbar förebyggande är det svårt att skydda sig mot den här typen av händelser med vapen. För mig som chef är det viktigaste att de som drabbas av detta inte ska behöva fara mer illa än de gör av själva händelsen. Det var rätt att de förhöll sig passiva och inte tog några risker, säger Maria Hultén, chef över institutionen.
– Men det är klart att en sådan här sak sätter igång en lång kedja av händelser. Det blir en fråga för huvudkontoret att undersöka hur vårt skalskydd kan förstärkas och en politisk fråga om den här typen av institutioner ska säkerhetsklassas, fortsätter hon.
INTERNT PÅ ARBETSPLATSEN skedde också en mängd saker. Krisorganisationen gick igång omedelbart, företagshälsovården kopplades in och all personal samlades.
Händelsen sätter fingret på vikten av att alltid ha en grundläggande säkerhetshållning. Det handlar inte bara om stängsel och övervakningskameror. Minst lika viktigt är det hur personalen strukturerar sig, hur de bemöter ungdomarna och vilken förståelse de har för olika problem och personerna som är intagna.
Den största ledarutmaningen för Maria Hultén och hennes avdelningsföreståndare är att de hela tiden behöver ha två perspektiv samtidigt. De måste värna sina medarbetare som regelbundet utsätts för hot eller våld eller riskerar att göra det. Men också värna de intagna.
– Vi har totalansvar för ungdomarna – deras utveckling och deras skolgång. Här utsätts ledarskapet för ett etiskt dilemma där båda parterna måste uppleva att de blir lyssnade på om vi ska nå goda resultat. I andra miljöer tror jag att arbetsmiljöperspektivet blir det som gäller. För oss är det lite mer komplext. Vi måste kunna hålla två lika viktiga tankar i huvudet samtidigt.
Därför måste säkerhetstänkandet genomsyra allt på Råby. Det börjar i rekryteringsprocessen och fortsätter in i anställningen där nyanställda har en mentor under det första året.
– Någonting gör vi rätt. För var och en av våra 48 intagna är ungdomar som kan välta en hel skola på egen hand. Men hos oss går de i skolan utan alltför mycket hot och i princip utan våld.
MARIE STENMARK ÄR FÖRESTÅNDARE över en avdelning för flickor på Råby och ingår även i institutionens ledningsgrupp. När hon försöker sätta ord på vad som gör dem framgångsrika i säkerhetsarbetet talar hon om ett arbete på två fronter där den ena handlar om ett rutinmässigt sätt att ta sig an problem. Det kan handla om checklistor och hur man löser skiftet mellan ungdomarnas olika aktiviteter. Eller det faktum att negativa besked till ungdomarna inte ska levereras av behandlingsassistenterna utan av henne själv som föreståndare. Också att personalen är tränade i ett lågaffektivt bemötande som går ut på att inte bidra till att situationer trissas upp i onödan och på så vis slippa ta till tvingande åtgärder.
– Metoden kallas "No power No lose" och vi tränar på den regelbundet. Den kan användas för att ingripa fysiskt om det behövs, men bygger på att trappa ner situationer. Genom att vi repeterar detta flera gånger per år finns också ett forum där vi kan prata om situationerna. Det gör att vi blir mentalt förberedda. Att gå de här utbildningarna tillsammans med erfarna kollegor leder till en kunskapsöverföring mellan oss, säger hon.
Den andra fronten, för att minska riskerna, handlar mer om relationer och erfarenhet.
– Jag skulle vilja kalla det för en tyst kunskap som finns i organisationen. För att rutiner ska sättas igång behövs en signal. Vår personal känner av om stämningen förändras. De har ungdomarna tätt inpå sig och ser om någon går upp eller ner i varv. Det är en signal som betyder att vi i personalgruppen samlas.
Marie Stenmark pekar också på en annan faktor som påverkar klimatet på institutionen – gott humör och ett visst mått av humor.
Vad skulle andra arbetsplatser kunna lära av er när det kommer till att hantera risk för hot och våld?
– Att ha ett forum där man kan ha ett pågående samtal om risker och att lita till den tysta kunskap som finns i organisationen, säger Marie Stenmark.
– En av våra styrkor är att vår personal har sina chefer på plats. Och cheferna har sin chef, det vill säga mig, väldigt nära sig. Vi har alltså en organisation med korta beslutsvägar, säger Maria Hultén.
***
Idag, snart ett halvår efter den väpnade fritagningen, är personalen som var i tjänst den där kvällen tillbaka på sina gamla tjänster. Direkt efter incidenten kopplades företagshälsovården in och deras arbetstider anpassades - blev det för jobbigt kunde de gå hem. Idag är alla tillbaka på full tid.
Ungdomarna som fritogs greps efter ett misstänkt trafikbrott i Örebrotrakten i slutet av september. De är inte tillbaka på Råby utan är placerade på en annan institution idag.
***
För en vecka sedan figurerade Råby Ungdomshem i riksmedia igen då en personal attackerats av en ungdom. Det kan du läsa mer om här.
Text: Per Cornell
Läs vårt tema om hot och våld på jobbet här:
"Den världen finns inte där vi kan hindra allt"
