Linus Jonkman förklarar betydelsen av Loud quitting.
Press/GettyImages
Att säga upp sig har börjat bli något helt annat än ett avslutande möte med HR och en bulle i personalrummet.
Loud quitting är när avskedet sker offentligt och känslosamt, och gärna med en viral video som crescendo. Det är ett växande fenomen i ett arbetsliv där allt färre tar konflikten direkt – och allt fler gör slut inför publik.
Linus Jonkman har i flera år studerat vad som driver människor på jobbet, och vad som händer när motivationen försvinner. Som författare och föreläsare inom organisationskultur är han van att sätta ord på det som annars bara känns.
Varför har uppsägningen blivit ett drama i tre akter?
– Ofta handlar det mindre om att förändra världen och mer om ett behov av uppmärksamhet. Loud quitting är ett sorts arbetslivets spektakel, där själva avskedet blivit en del av berättelsen man vill lämna efter sig. Kanske bottnar det i samma nerv som fick Robinson-Robban att måla sig blå och kasta sig av scen i direktsändning. Det här är inte alltid en akt av idealism. Det är sällan whistleblowing. Oftare är det show.
Handlar det här verkligen om dålig arbetsmiljö eller om ett behov av uppmärksamhet?
– Det är sällan svartvitt. Men om en person gång på gång lämnar arbetsplatser med ”fruktansvärd företagskultur” kan det vara värt att fundera på varför just den personen alltid befinner sig på brottsplatsen. Loud quitting kan i vissa fall vara ett sätt att distansera sig från ansvar – att peka ut alla andra som problemet utan att själv ställa sig frågan: vad är mitt eget bidrag till det här?
Var går gränsen mellan whistleblowing och självförhärligande avhopp?
– Whistleblowing sker för att skydda andra, loud quitting sker ofta för att positionera sig själv. Den förstnämnda kräver mod, risktagande och en vilja att förändra något större. Den andra kräver främst ett konto på TikTok. När budskapet handlar mer om självbild än om samhällsnytta har vi klivit över gränsen, från civilkurage till personlig marknadsföring.
Den som alltid lämnar med smäll snarare än samtal saknar förmodligen självdistans.
Linus Jonkman
Vad säger det om vår samtid att vissa hellre gör slut offentligt än tar dialogen internt?
– Det säger något om bristen på tillit, både till organisationen och till att en intern dialog faktiskt skulle leda någonstans. Kanske är det också ett resultat av det värdegrundsarbete som ibland stannar vid yta: där man kommunicerar ”öppenhet” utåt men i praktiken inte lyssnar inåt. När den dörren känns stängd återstår bara scenen och sociala medier blir sista utvägen.
Är det här ett tecken på bristande självkännedom hos individen eller ett misslyckande från organisationens sida?
– Kanske båda. Den som alltid lämnar med smäll snarare än samtal saknar förmodligen självdistans. Men en organisation som skapat en kultur där det inte finns något mellanläge, där man antingen är tyst eller stormar ut, har också misslyckats.
Vad händer med bilden av en själv och trovärdigheten när man alltid lämnar med smäll?
– Den eroderar. Ingen vill anställa någon som offentligt och återkommande bränner sina broar. Det är svårt att vara både martyr och trovärdig i längden.
Om du fick döpa om loud quitting till något på svenska – vad skulle du kalla det?
– Dramatisk exit!
