Jag tycker att det har gått inflation i begreppet ”energitjuv” på svenska arbetsplatser. Plötsligt är var och varannan en energitjuv och lösningen på problemet är ofta att undvika att samarbeta med dem och hålla dem på avstånd. Låter väl skönt och effektivt? Tyvärr tror jag att den här metoden har varit så tilltalande för den stora massan just för att många av oss ser det som en enkel utväg. Någon annan bär på skulden till en konflikt och bekvämt nog är allt du behöver göra att undvika denna person. Självklart förstår jag att det i vissa situationer verkligen går att tala om energitjuvar: personer som är självupptagna och lomhörda för andras idéer och känslor och som suger musten ur sin omgivning. Men jag tror att det mycket oftare handlar om ett samspel mellan två människor som inte fungerar av någon anledning. Man bör nog fundera över sitt eget beteende en eller två gånger innan man kallar kollegan energitjuv. För tre år sedan genomförde Kairos Future en undersökning om konflikthantering på arbetsplatser. Det visade sig att var fjärde anställd anser att osämja ofta tystas ned på arbetsplatsen. Och det är när dispyter tystas ned som konsekvenserna blir mest negativa. Oftast leder den nedtystade konflikten till att det blir intriger och skitsnack. Det är ganska vanligt att kollegor förblir ovänner och att det till och med bildas ”läger”. När de berörda parterna däremot tar itu med konflikten själva eller när chefen involverar sig leder det oftast till att parterna sluter fred. Ännu en anledning till att tänka till en extra gång innan man kallar kollegan energitjuv och går vidare. Det är inte särskilt konstruktivt att allt för ofta stämpla medarbetarna som något negativt och hålla dem på avstånd. Det är ett konstigt sätt att se på medmänniskor och på samspel. Det bidrar inte till en trevligare stämning på arbetsplatsen. Viktigare är nog att hantera situationerna som uppkommer och att påminna sig om att ibland försöka se bjälken i sitt eget öga.