”Då var jag inte en särskilt bra chef” – chefer om sina misstag

Vi har frågat åtta chefer om gångerna då de själva inte levde upp till bilden av en bra chef – och vad de lärde sig av det.

Ledarprofilerna Pascal Tshibanda, Petra Lundh, Johan Oljeqvist, Olivia Wigzell, Nina Selander, Johan Johansson, Lars Lindén och Agneta Häll.

I slutet av våra porträttintervjuer under året har vi frågat alla chefer samma fråga: När var du inte en särskilt bra chef? De får berätta om där ögonblicken då självbilden skavde, när man var ny i rollen, saknade förankring – eller helt enkelt körde på för fort.

Flera av ledarna beskriver just sina första år som chefer som särskilt skakiga. Johan Johansson på LKAB berättar:

– Haha ja du, jag har gjort mina misstag! Framför allt i början när jag ville lösa för mycket själv. Med tiden har jag insett att ledarskap inte handlar om att ha alla svaren, utan om att ställa rätt frågor och skapa trygghet så att andra vågar ta ansvar.

Samma tema finns hos Fryshusets vd Johan Oljeqvist. Han minns hur han som ny ledare körde på lite för snabbt:

– Som ung förstod jag inte riktigt att man som ledare är mentalt långt före medarbetarna i förändringsprocesser, eftersom man hunnit tänka så mycket mer. Det innebar att jag ibland drev igenom förändringar för snabbt. Medarbetarna var inte alltid på samma plats som jag.

Även Olivia Wigzell, generaldirektör på Folkhälsomyndigheten, beskriver ett tidigt minne som fortfarande bränner till. Som 22-årig föreläsare på JMK stod hon inför studenter som alla var äldre än hon själv.

– Jag var bara 22 år, och alla studenter var äldre än jag. Det var fruktansvärt. Jag var nog en riktigt dålig föreläsare: inte grundad, bara fylld av bokkunskap – och framför mig satt personer med verklig, gedigen kunskap.

Det slog mig: Hur ska hon ta emot detta? Hon kommer ju bli knäckt! En sådan chef vill jag inte vara.

Nina Selander

Andra berättelser kretsar kring otillräckliga strukturer eller roller som inte riktigt bar. Agneta Häll minns sin tid som HR-chef i en nyinrättad roll där hon stod utanför ledningsgruppen, utan mandat och utan tydlig förankring.

– I efterhand ser jag att jag borde ha skapat ett tydligare sammanhang i organisationen och också hanterat den person som var mest högljudd, kanske hjälpt hen till en annan roll. Men de där besvärliga erfarenheterna har blivit väldigt värdefulla i efterhand.

Flera av cheferna talar dessutom om hur bristande lyhördhet eller obearbetad otålighet i en själv satte krokben. Ragn-Sells koncernchef Lars Lindén beskriver hur han i början som chef i Mexiko gick i klinsh med arbetskulturen:

– Jag upprördes över småsaker, men insåg snabbt att man aldrig vinner över kulturen. Försöker man, blir man uppfattad som en översittare. Och ibland handlar misstagen mer om hur man själv agerade i stunden.

Nevs vd Nina Selander berättar om gången då hon nästan knäckte en medarbetare med en rödpenna:

– En gång kom en medarbetare in med ett papper som hon skrivit och ville att jag skulle godkänna texten. Sedan lämnade hon rummet – och jag är så glad att hon gjorde det. För jag tog en rödpenna och började ändra. La till ett ord här och där, drog ifrån, justerade formuleringar. När jag tittade ner på papperet var det helt rött. Det slog mig: Hur ska hon ta emot detta? Hon kommer ju bli knäckt! En sådan chef vill jag inte vara. Så jag kastade papperet, bad om ett nytt och så gick vi igenom innehållet tillsammans i stället, resonerande.

Här är ledarprofilernas svar på frågan ”När var du inte en särskilt bra chef?”

Pascal Tshibanda

Pascal Tshibanda, fd kommunikationsdirektör, Botkyrka kommun – nu kommunikations- och ledarskapskonsult.

– Jag tycker att det var en utmaning att vara chef på distans under pandemin. Jag vill vara nära de jag ansvarar för och det var svårt när vi bara möttes digitalt.

Johan Johansson

Johan Johansson, Head of Change Management, LKAB

– Haha ja du, jag har gjort mina misstag! Framför allt i början när jag ville lösa för mycket själv. Med tiden har jag insett att ledarskap inte handlar om att ha alla svaren, utan om att ställa rätt frågor och skapa trygghet så att andra vågar ta ansvar. Det insåg jag särskilt när vi började bygga vårt ledarnätverk på LKAB, jag växte i rollen samtidigt som jag såg andra växa med uppdraget.

Olivia Wigzell

Olivia Wigzell, generaldirektör, Folkhälsomyndigheten

– Jag har ett exempel där jag var riktigt dålig – men då var jag mer ledare än chef. Det var när jag undervisade på JMK, i kommunikationsvetenskap. Jag var bara 22 år, och alla studenter var äldre än jag. Det var fruktansvärt. Jag var nog en riktigt dålig föreläsare: inte grundad, bara fylld av bokkunskap – och framför mig satt personer med verklig, gedigen kunskap.

Petra Lundh

Petra Lundh, rikspolischef

– När jag var avdelningschef vid Stockholms tingsrätt var jag på en avdelning med stora bekymmer, för få domare, mål som väntade. Det fanns utmaningar. Jag gjorde om avdelningen då kom en del synpunkter. Men det blev bra i slutändan.

Lars Lindén

Lars Lindén, koncernchef, Ragn-Sells

– När jag först blev chef i Mexiko var det lätt att bli irriterad över att arbetskulturen var så olik den svenska. Jag kunde uppröras över småsaker, men jag lärde mig att man måste välja sina strider. Anpassar man sig inte, uppfattas man som en översittare, och då uppstår konflikter kring onödiga saker. Som många redan sagt innan mig, man vinner aldrig över kulturen….

– Att vara chef handlar inte bara om att fatta beslut. Besluten måste ibland tas snabbt, men det är viktigt att bromsa när det behövs. Man måste vara insatt, förstå sitt område och de människor man arbetar med, men främst lyssna på minst tre källor när man ska bilda sig en uppfattning. Då kan man fatta välgrundade och genomtänkta beslut.

Agneta Häll

Agneta Häll, doktorand på Göteborgs universitet, skriver på sin avhandling om HR-yrkets professionalisering

– Som HR-chef för Volvos IT:s Göteborgsorganisation som andra linjens chef. Det var en lite omöjlig roll, nyinrättad och utan naturlig förankring i organisationen. Jag borde ha ingått i en ledningsgrupp, men stod utanför. Jag hade elva medarbetare – de flesta var kvinnor, en man. Gruppen hade starka drivkrafter och ville mycket, som inte alltid var i linje med uppdraget. Vissa saker var bra, andra mindre bra. I efterhand ser jag att jag borde ha skapat ett tydligare sammanhang i organisationen och också hanterat den person som var mest högljudd, kanske hjälpt hen till en annan roll. Men de där besvärliga erfarenheterna har blivit väldigt värdefulla i efterhand.

Nina Selander

Nina Selander, vd på elbilsbolaget Nevs i Trollhättan

– En gång kom en medarbetare in med ett papper som hon skrivit och ville att jag skulle godkänna texten. Sedan lämnade hon rummet – och jag är så glad att hon gjorde det. För jag tog en rödpenna och började ändra. La till ett ord här och där, drog ifrån, justerade formuleringar. När jag tittade ner på papperet var det helt rött. Det slog mig: Hur ska hon ta emot detta? Hon kommer ju bli knäckt! En sådan chef vill jag inte vara. Så jag kastade papperet, bad om ett nytt och så gick vi igenom innehållet tillsammans i stället, resonerande.

Johan Oljeqvist

Johan Oljeqvist, vd Fryshuset

– Som ung förstod jag inte riktigt att man som ledare är mentalt långt före medarbetarna i förändringsprocesser, eftersom man hunnit tänka så mycket mer. Det innebar att jag ibland drev igenom förändringar för snabbt. Medarbetarna var inte alltid på samma plats som jag.

– Ett annat problem, som jag fortfarande har, är en tendens att tro att andra kan läsa mina tankar. Jag verifierar inte alltid att jag och mottagaren har uppfattat samma sak. Som chef har man makt, och därför ett större ansvar att se till att alla förstått. Det kan jag glömma ibland.

Läs även

Annons