Chefens paranoia: “Har jag gjort något hemskt utan att veta vad?"

"Allt jag fick veta var att det hade hållits flera intervjuer med olika personer."

Illustration: Anna Spång

“Jag blev kontaktad av en advokatbyrå och fick höra att en utredning om mig hade pågått i tre månader. Jag förstod ingenting. Vadå, visselblåsning? Jag tycker att jag har en väldigt bra relation med mina medarbetare. Vad är det jag har missat?

Allt jag fick veta var att det hade hållits flera intervjuer med olika personer. Det var obehagligt, hjärnan spinner i gång. Var inte den där chefskollegan lite konstig mot mig vid det där mötet för några månader sedan? Vad menade egentligen personen som sa si och så i lunchrummet?

”Jag började rannsaka mig själv på ett galet sätt. Jag visste att jag varit stressad och tänkte att då kanske man gör fel utan att märka det? Kanske har jag gjort något hemskt utan att veta om det?

När det här kom hade arbetsbelastningen varit hög länge och jag kände själv att jag inte var den ledare jag ville vara. Jag hade flaggat uppåt om det flera gånger: “vi drunknar”. Svaret var alltid detsamma: ”kavla upp ärmarna”.

När jag blev kallad till intervju var jag extremt nervös. Men utredarna var väldigt professionella. De sa att jag inte nödvändigtvis gjort något fel, det var just det de skulle utreda. Jag fick veta mina rättigheter och hur sekretessen fungerade, allt kändes tryggt. Det var en lång intervju, de granskade varje aspekt av hur jag sköter mitt arbete och hade loggat mig i flera månader vilket kändes olustigt.

Efteråt blev det väldigt tyst. Det var svårt att fortsätta gå till jobbet. Det var som att jag ständigt kikade över axeln. Vem kan man lita på? Jag bad att få prata med företagshälsovården men fick höra att jag i så fall ”måste tänka på sekretessen”.

Hade min chef tagit det med mig hade vi sluppit allt. I stället började rykten spridas.

Allt var så overkligt. Annars kan man alltid ta stöd av en chefskollega men nu skulle jag helt ensam hålla upp någon slags fasad.

Det pågick i över ett halvår. Ibland kunde jag glömma bort det en stund, men så fort ett mejl verkade det minsta konstigt kom allt tillbaka. Försöker någon sätta dit mig nu?

Till slut kom beskedet att alla misstankar mot mig lades ner. Jag blev så lättad att jag knappt hörde vad som sades efteråt. Utredningen slog fast att jag inte gjort något fel och misstankarna hade rört att jag inte funnits där för min personal. Det var ju sant att arbetsbelastningen gjort det svårt – men jag hade larmat om det, gång på gång. I stället blev jag anmäld och utredd.

Personen som visselblåst tog senare kontakt och ville berätta. Jag frågade varför personen inte hade tagit det med min chef i stället, som är rutinen. Det hade personen tydligen gjort. Problemet var att min chef aldrig tog det vidare till mig så personen upplevde att det inte fanns någon annan utväg. Jag blev chockad, men kunde då också förstå. Den gick ju rätt väg, men fick ingen hjälp.

Hade min chef tagit det med mig hade vi sluppit allt. I stället började rykten spridas. Jag tänker fortfarande på de medarbetare som intervjuats om mig utan att veta vad jag misstänkts för. Har de trott att jag har gjort något hemskt? Är det därför vissa har sagt upp sig?

Det känns bättre nu. Men det går upp och ner. Kommer det här att hända igen? Är det här det nya sättet, att vi kastar varandra under bussen? Det skapar en förfärlig otrygghet där ingen vågar lyfta problem av rädsla för vad som kan hända.

Jag har gått i chefshandledning för att förstå vad som hände. Det har stärkt mig. Men känslan av att någon när som helst kan gå bakom ryggen kommer aldrig försvinna.

Kanske borde jag ha bytt arbetsplats. Men jag har bestämt mig för att inte ge upp. Jag vill vara en chef som står kvar när det stormar. Det kanske faller av lite löv, men sedan kommer sommaren och löven växer tillbaka igen”.