Cementachefen om krisen

– Vi ska fånga upp 1,8 miljoner ton koldioxid per år, berättade hon, påtagligt stolt.

Hon hade tillträtt tjänsten så sent som dagen innan, övertygad om att det här var den fråga som arbetet skulle kretsa kring den närmaste tiden.

Fyra veckor senare fick hon tänka om när Mark- och miljööverdomstolen avvisar Cementas ansökan om ökad kalkstensbrytning. Enligt domstolen kan bolaget inte garantera att grundvattnet inte påverkas negativt.

Krisen var ett faktum – för Cementa och potentiellt för Sveriges betongförsörjning.

– Jag minns att jag satt vid datorn och gjorde något helt annat. En kollega till min man såg nyhetsflashen från DN och kontaktade mig. Sedan hände allting på ett ögonblick; telefonen började ringa, mejlen trillade in, och vi som jobbade närmast frågan kastade oss in i ett teamsmöte, berättar Matilda Hoffstedt.

Hon tar emot Chefstidningen på huvudkontoret, som ligger i skuggan av den väldiga fabriken i Slite, på Gotland. Dess innanmäte av cement dekorerar entrén i form av stenformationer, frukter på ett fat och ett konstverk som slingrar sig mot taket.

Hon kommer direkt från ett informationsmöte för medarbetarna. Sådana har hon hållit varje vecka sedan i juni förra året, och hon har inga planer på att sluta. Regeringen har visserligen förlängt Cementas tillstånd fram till slutet av 2022, men saken är inte över för det. Miljöorganisationer förväntas överklaga och ytterligare tillståndsprocesser väntar.

– Jag har fram till tolv, sedan måste jag äta lunch och ha möte hemifrån. Va, behöver ni mer tid? Ja, jag måste ju inte… Klockan ett har jag definitivt möte! Ska vi säga tolv och trettio? (Det slutar med att hon avviker kort innan ett och missar lunchen.)

Matilda Hoffstedt har inget defensivt över sig i intervjusituationen. Tvärtom, hon lever sig in i samtalet, gestikulerar, spånar på, avbryter sig plötsligt… Det där kan du inte skriva, för att sedan med ett skratt ta tillbaka det, äsch du skriver såklart vad du vill!

Men hon kan också vara mycket bestämd. Har kritiken mot Cementa förändrat hennes självbild? Nej! Har hon blivit hårdhudad? Nej! Att utmålas som bov är hon van vid, säger hon, även om det framför allt brukar gälla klimatet.

– Vi peppar varandra internt. Nu kommer det en sådan där artikel igen – vi lägger inte fokus på den, det är ingen idé att ta den striden. Vi får visa genom handling att vi jobbar på en stor omställning. Bilden kommer att förändras när resultaten kommer, tror hon.

Man hör det inte på dialekten – hon är ”tvåspråkig”, som hon säger – men Matilda Hoffstedt är uppvuxen i Östergarn här på Gotland. Därifrån kunde hon som barn se konturerna av Cementas betongtinnar och torn. De var ”fräcka”, tyckte hon. Men i sin dagbok skrev hon att hon aldrig skulle arbeta på fabrik.

Någon rak väg till fabriken blev det inte heller. Cementet ”snubblade” hon över, som hon säger.

Vad som intresserade henne från början var miljöfrågor, mark, ekologisk odling, och hon ville egentligen bli agronom. Betygen räckte dock inte till. Hon hade hoppat av gymnasiet i trean och fått läsa upp dem i Uppsala några år senare. Vid det laget hade hon dessutom en son att ta hand om.

I stället för agronomutbildning blev det ett allmänt naturvetenskapligt program.

– Det var först några grundkurser kemi, biologi, och sedan kom vi in på geovetenskap. Det var bara wow, jättespännande! Malmer, vulkanutbrott, dinosaurier. Och grus och sten. Jag har alltid intresserat mig för det som händer i marken.

Matilda Hoffstedt gjorde praktik på LKAB i Kiruna, och efter examen försökte hon få jobb där. Men de behövde inga geologer. Ingen behövde geologer då. Det var i slutet av 90-talet, svensk ekonomi såg en nedgång och gruvnäringarna var totalt i botten.

Efter månader av fruktlösa telefonsamtal till arbetsgivare dök det upp en jobbannons från Cementa på Gotland. De behövde en labbingenjör.

– Jag tänkte: Slite, eeeh …. Nej, det var inte planen. Jag hade ju blivit geolog, jag skulle jobba i någon fräck gruva i Malmberget. Men jag hade kommit till en punkt där jag inte hade så mycket att välja på, så jag sökte jobbet, kom till intervjun, och det kändes så bra. Människorna var trevliga och uppgifterna roliga.

Matilda Hoffstedt blev kvar i tolv år, och fick med tiden chefsuppgifter. Också de ”snubblade” hon över.

Nej, hon tar tillbaka det. Det är klart – hon har ju sökt de här chefsjobben. Har inte gått runt och bara fått dem. Så funkar det inte. Hon har rent av tagit några direkt pinsamma initiativ, berättar hon. Som när hon sökte underhållschefsjobbet, utan att alls besitta den kompetens eller de meriter som krävdes.

– Jag blev inkallad till chefen som sade: ”Men, ska jag ta det här på allvar? Hur har du tänkt här?” Jag kommer ihåg att jag rodnade ganska mycket. Jag trodde att jag kanske skulle klara av det!

Nej, hon har aldrig haft någon karriärplan, säger hon, men hon har grävt där hon stått, och det har lett till ledarroller. Som hon har hanterat mycket framgångsrikt, kan man lägga till. När hon tidigare i år avslutade jobbet som fabrikschef i Skövde, lämnade hon en fabrik som inte producerat så mycket cement sedan 1990.

Hennes första chefserfarenhet var som arbetsledare för en av cementugnarna här i Slite.

– Jag kunde väldigt lite om cementproduktion då. Första morgonen satte jag mig där jag brukade vid det långa bordet, men så sade någon åt mig att ”du ska sitta där”, i högsätet. Jag fick försöka trassla mig igenom det där morgonmötet med gubbarna. Det var verkligen ett gäng gubbar på den tiden. De plågade mig lite lagom, men hjälpte mig alltid i slutänden.

Ett gäng gubbar, ja – hur är det egentligen att verka i en bransch som länge varit så mansdominerad? Matilda Hoffstedt har inte tänkt på det så mycket.

– Jag slutade snusa. Att gå runt i blåkläder, jobba med killar och snusa… Jag kände att det blev lite för mycket. Någon av de där tre sakerna måste bort, och det fick bli snuset.

Att räcka till – det har varit hennes största utmaning det senaste halvåret. Mediekontakter har varit en enkel sak jämfört med den interna kommunikationen, att löpande ge rätt sorts, och rätt mängd, information till medarbetare. Ibland tuff sådan.

Men hon har gått igenom ett smärtsamt genrep. Det skedde under tiden i Skövde.

– Vi fick avslag på en täktansökan. Det var jag som hade haft ansvaret för att tillståndsprocessen skulle lyckas, och det var jag som fick berätta att den hade misslyckats. När jag klev fram i matsalen hade jag hundra personer framför mig, alla anställda satt där.

Hur hon lade fram det? Rakt upp och ned.

– Jag kände att förtroendet för mig rasade. Det är nog den svåraste händelsen i mitt yrkesliv.

Men hon är inte den som låter sig nedslås. Efter att ha konstaterat fakta vände hon blicken framåt, nu skulle de jobba med överklagan. Den gick också till sist igenom, även om det innebar en sammantaget fem år lång process.