"Det var rent av svårare än jag trodde det skulle vara."
Foto: Viktor Gårdsäter
E
ntréhallen på Nya Karolinska i Stockholm består av ett glaskomplex, högt i tak som i en katedral. Rakt fram en nära tolv meter hög målning i dovt jordiga färger.
Det liknar inte precis ett sjukhus. ”Hotellfoajé”, föreslår direktören Björn Zoëga och avslöjar kanske därmed något om sina hotellpreferenser.
När han i början av 2019 tog jobbet här liknade en gammal kollega beslutet med ett självmord. I så fall ett pampigt sådant.
Själv befann han sig vid ett vägskäl i livet. Han var i mitten av de femtio och hade jobbat som chef i privat vård i tre år. Ett alternativ var att backa ett par steg. Kanske på nytt ta upp kniven som kirurg. Fast nja, han ville hinna med ytterligare en stor utmaning innan han blev för gammal. Erbjudandet kom i rätt ögonblick.
Man må kalla det för självmord eller, med ett managementspråk som Björn Zoëga i stort sett är befriad ifrån, ”utmaning” – det är kanske ett av landets svåraste chefsjobb.
– Det var rent av svårare än jag trodde det skulle vara. Särskilt den ekonomiska sidan. Mycket värre än jag fått information om.
Han talar i korta satser, torrt och lakoniskt som någon i en isländsk saga. Men ofta ett varmt leende till det lite drastiska.
Det var rent av svårare än jag trodde det skulle vara. Särskilt den ekonomiska sidan. Mycket värre än jag fått information om.
Björn Zoëga
Vi sätter oss i ett avlångt rum med glasvägg på sjunde våningen, ett av dessa märkliga utrymmen utan riktigt syfte på sjukhuset. Han bär mörk kostym och vit skjorta. En diskret digital klocka. Råkar man fråga hur hans dag ser ut kan man bokstavligen se den dyrbara tiden rinna iväg alltmedan han radar upp mötena.
Han brukar inte åka hem förrän åtta, nio på kvällen.
– Jag gillar jobbet. Men det här är nog ohållbart i längden, ler han.
Utmaningen var alltså en av orsakerna till att han tackade ja till tjänsten. Prestigen en annan – när han talar med amerikaner och asiater brukar de i regel bara känna till ett enda sjukhus i Europa: detta.
– Karolinska är ett mycket större namn internationellt än vad många svenskar fattar.
Minns du vad du gjorde när det var klart att du fått jobbet?
– Jag ringde familjen. De är väl lite mer extroverta än jag. Särskilt min hustru som är konstnär. De var glada. Själv gjorde jag inget speciellt. Det var måndag eller något sådant, jobbdag dagen efter. Det var inte till att gå ut och fira. Jag hade tänkt att jag skulle fira någon gång under våren, men, tja, jobbet tog över.
Han tror egentligen på att fira saker, i enkelhet. Tårta är bra. När ekonomin har löst sig och sjukhuset kommit i balans ska han se till att man börjar fira framgångar här.
Dit är det dock långt.
– För några veckor sedan bestämde jag att vi skulle sluta med fruktkorgar. Då fick jag som ett brev på posten en del mejl: ”Varför gör du ingenting för personalen?” ”Men det är precis det jag gör”, svarade jag. I stället för de här fruktkorgarna, som kostar tre miljoner om året, kan vi behålla fyra anställda.
Den väldiga mediala uppmärksamheten kring Karolinska universitetssjukhuset har gällt många saker. Absurda konsultkostnader. Långa cancerköer. Sjuksköterskor som hoppar av. Påstådd antisemitism hos en anställd. En ny kontroversiell verksamhetsmodell, där kliniker ersatts av olika teman baserade på patientflöden.
Den senaste tiden har de flesta artiklarna handlat om stora varsel. Sjukhuset gjorde 2019 en förlust på 1,8 miljarder.
Grannar, främlingar, pizzabagaren – de stannar mig och säger: Jag ser att du har Sveriges tuffaste jobb, lycka till!
Björn Zoëga
Björn Zoëga förklarar att sjukhuset har blivit av med en del uppgifter, vilket skapat luft i systemet. Det behövs helt enkelt inte lika många längre. Men visst satt beslutet långt inne.
– Det var svårt. Men när jag hade varit här en månad och analyserat siffrorna var det uppenbart – vi behövde bli färre. Vi försökte verkligen med annat, som anställningsstopp och så kallade naturliga avgångar. Men det räckte inte.
I en intervju har du sagt att du inte kan garantera att inte patientsäkerheten påverkas…
– Det skulle jag kanske inte ha sagt. Jag säger så här: Är det någon som kan garantera patientsäkerheten någonstans så är det ett mirakel, för den kan man aldrig garantera. Men vad jag kan garantera är att om vi ser att det här påverkar patientsäkerheten kommer vi att agera.
Som chef för ett sjukhus som Karolinska måste man vara ödmjuk och flexibel, menar Björn Zoëga. Det vill säga: Man måste kunna backa om man har fel. Som i fråga om verksamhetsmodellen, som han justerat efter klagomål. Hans bild är att det tidigare fungerade precis tvärtom här på sjukhuset: Det man en gång bestämt körde man på ganska starkt.
Apropå det så har du ju fått en hel del kri…
– Nej, jag tycker inte jag får så mycket kritik. Tyvärr.
Han ler.
Varför tyvärr?
– Ibland kan kritik vara bra. Vem ska berätta om du håller på att göra något fel? Får jag kritik tar jag mig en funderare. Jag hade förväntat mig mer kritik.
Uppmanar du medarbetare att komma med kritik då?
– Jag uppmanar alla att lämna förslag på hur vi kan förbättra oss. Med mina nära diskuterar jag intensivt. Jag har öppna möten med personal. Vi har också haft en öppen förslagslåda. Vi har fått över tusen mejl med flera tusen förslag. Det som är svårast är återkopplingen. Jag hinner inte med den riktigt.
Jag är bra på förändring, sämre på förvaltning.
Foto: Viktor Gårdsäter
Gör: Sjukhusdirektör på Karolinska universitetssjukhuset.
Ålder: 55 år.
Bor: Gärdet i Stockholm.
Familj: Fru och fem barn.
Intressen: Sport, matlagning (”Jag är ett fan av det italienska, men försöker bredda mig”) och konst (”Jag är inne i det moderna måleriet, framför allt i minimalismen. Jag är också väldigt förtjust i den abstrakta expressionismen i New York, Pollock, Barnet Newman.”)
Ett annat sätt för Björn Zoëga att exponera sig för medarbetarnas åsikter är att ibland dela arbetet på golvet. Han är själv specialist i ortopedisk kirurgi och medverkar så ofta han hinner i ryggoperationer. Att han själv i grunden är läkare tror han gynnar honom i direktörsrollen. Förutom att erfarenheterna ger honom djupare insikter i själva organisationen har kirurgin också skänkt honom värdefulla egenskaper.
Som att agera snabbt och med precision när det gäller. Att kunna ta svåra beslut och sedan stå för dem.
Han är ingen vårdbyråkrat, säger han.
– Jag är bra på förändring, sämre på förvaltning.
Björn Zoëga må uppleva en relativt låg nivå av kritik inifrån organisationen, men utanför har det förekommit blåsväder. Redan innan han tillträtt avslöjade P1 att han suttit i styrelsen för ett bolag som driver sjukhus i Förenade Arabemiraten. Skandalen var att ogifta, nyförlösta kvinnor där kan anges till polis, om än inte av sjukvårdspersonalen, enligt Björn Zoëga.
Själv motiverar han verksamheten med den vårdkvalitet sjukhuset kunde erbjuda – landets kränkande lagar är ingen orsak att avstå hjälpen.
– Jag kan förstå att folk är kritiska. Men då bör man också tänka efter. Hade vi bara varit där och grävt guld och inte gjort något med det hade jag förstått kritiken helt och hållet. Men vi gjorde en otrolig nytta där nere. Vi såg det i siffror. Vi räddade livet på folk varje dag.
Den vanligaste kritik Björn Zoëga hör talas om – han har aldrig mött den direkt – är att han inte ligger på politikerna tillräckligt hårt för att få loss mer pengar. Då har folk inte förstått att det är det han håller på med varje vecka, säger han.
Han är van vid den här inte helt enkla situationen: att sitta fast mellan politikerna å ena sidan och personal och patienter å den andra. I fem år var han chef för Universitetssjukhuset på Island, landet där han är född och uppvuxen. Han tillträdde under finanskrisen och sjukhuset kämpade i en hopplös situation.
– Vi var tvungna att behandla alla som behövde vård, eftersom folk inte hade någon annanstans att åka, och samtidigt på tre år dra ned kostnaderna med över tjugo procent.
När så Island till sist var på väg att kravla sig upp ur krisen lovade han sin personal att situationen nu skulle vända.
– Alla partier lovade mer pengar till sjukhuset, alla insåg att vi gjort en otrolig resa. Efter valet bildades det en regering och snart kom en första budget. Och den innebar ytterligare besparingar.
Björn Zoëga sade upp sig, delvis i protest.
Vad väckte det för reaktioner på Island?
– Det blev ganska svårt för hälsoministern. Det slutade med att sjukhuset fick mycket mer pengar. De ändrade budgeten.
Vad skulle krävas för att du skulle lämna det här jobbet i protest?
– Ha! Det tänker jag inte på. Nej, jag kan inte svara på den frågan, det är omöjligt.
Tiden rinner iväg på Björn Zoëgas digitala klocka, och nya möten väntar. Han valde ett liv av hårt arbete. Det hade kunnat bli annorlunda. Som ung spelade han basket på elitnivå – han är lång! – och hade fått två stipendier för att åka till USA. Utöver basketen skulle han plugga IT. Till sist valde han dock bort det – IT–branschen förknippade han med ensamhet.
Han fick ett liv i blåsväder, men är i alla fall inte ensam. Han har fru och fem barn. Han är chef över 15 200 personer. Människor stoppar honom på gatan.
– Grannar, främlingar, pizzabagaren – de stannar mig och säger: Jag ser att du har Sveriges tuffaste jobb, lycka till!
