Det är svårt. Betydligt svårare än vad han är van vid.
Center mot våldsbejakande extremism, CVE, har precis flyttat från Solna in till Brottsförebyggande rådets lokaler i centrala Stockholm och Jonas Trolles eget tillfälliga kontor är fullt av kartonger. Nu sitter han i ett lånat kontorsrum, lutad mot skrivbordskanten med huvudet i handen. Blundar ibland medan han pratar. De svarta fyrkantiga glasögonen åker av och på under samtalet.
I september 2018 satte sig Jonas Trolle i förarsätet för det då nystartade CVE. I bagaget hade han 24 år inom polisen, varav tio som chef. Han beskriver polisen som en homogen myndighet där personalen har liknande bakgrund, ett tydligt uppdrag, klar lagstiftning att följa och gemensam uniform.
VÅLDSBEJAKANDE EXTREMISM är något annat. Området spänner mellan våra grundläggande rättigheter - som åsiktsfrihet, organisationsfrihet och religionsfrihet - och grov brottslighet. Det handlar om yttrandefrihet, religion och politik. Många har dessutom åsikter om vad som behöver göras. Att navigera i den här terrängen är en grannlaga uppgift.
– Våldsbejakande extremism är en jädrigt laddad fråga. Det är ett svårt och komplext uppdrag.
CVE:s uppdrag är att stärka det förebyggande arbetet. Här är de ute på oprövad mark. I teamet på 18 personer finns allt från forskare till poliser och personer med erfarenhet från socialtjänst och utrikesdepartementet. Jonas Trolles uppgift är att ta in så mycket som möjligt från alla olika håll och sedan peka ut riktningen.
– Det är svårare här än inom polisen. För vi vet inte än vilket som är det bästa sättet. Vi lägger räls samtidigt som vi arbetar. Men det är också spännande, först om 15–20 år kommer vi att se effekten av det vi gör nu. Vi bygger för framtiden.
ENLIGT SÄKERHETSPOLISEN har antalet våldsbejakande extremister i Sverige ökat. Från några hundra till 3 000 personer. Två tredjedelar beräknas vara islamistiska extremister. De utgör den största risken för terrorattentat. På senare tid har också hotet från högerextremismen skruvats upp.
Återvändande-frågan har tagit mest utrymme under året. Enligt Säpo har ungefär 300 personer rest från Sverige till konfliktområden utomlands, framför allt för att strida för IS. 150 av dem har återvänt. CVE har det senaste året informerat kommunerna om hur de kan förbereda sig för vuxna och barn som återvänder från IS-kontrollerade områden. Här samarbetar bland annat socialtjänsten, skolan och psykiatrin. Men debatten riskerar att bli sned om tyngden bara ligger där, menar Jonas Trolle. Det är viktigt att de som begått grova brott i kriget i Syrien och Irak också lagförs.
– Annars riskerar vi att få människor som stärks i sin uppfattning att det här måste jag göra något åt på egen hand, för samhället gör ingenting, säger han.
Att regeringen valde honom till att chefa över CVE tror han beror på att de ville ha en offensiv person – centret ska vara ute mycket och arbeta med kommuner, myndigheter och civilsamhället.
– Samtidigt är det svårt att vara offensiv i en sådan här fråga, eftersom det är lätt att trampa fel.
JONAS TROLLE VISSTE tidigt att han ville bli polis. Lockades av adrenalinet, men också av få göra något meningsfullt. Något som gjorde skillnad.
– Annars kan det kvitta.
Känd blev han när han skrev boken Jakten på Kapten Klänning 2014. Där berättar Jonas Trolle ingående och personligt om jakten på den före detta polischefen Göran Lindberg. Utifrån sågs Lindberg som en förkämpe för jämställdhet och etik. Men visade sig köpa sex av unga kvinnor och flickor, ibland så unga som 14 år.
Att skriva boken blev en terapi. Ett bokslut. Inte bara över fallet Lindberg, utan över de sex åren på människohandelssektionen. I boken skriver Jonas Trolle om de tiotusentals pornografiska bilder som fanns i Lindbergs dator. Bilder på kvinnor fastbundna i fasansfulla ställningar. Kvinnor som gråter av smärta och utsätts för tortyrliknande situationer. Under en telefonavlyssning där Lindberg pratar med en 14-årig flicka om vad han vill göra med henne börjar både Jonas Trolle och hans kollega gråta. Att vara i den här miljön i sex år gör något med en människa. I boken beskriver Jonas Trolle hur han reflekterar mycket över sig själv som man och inte längre kan ha sex.
– Sex år var lagom för mig, jag kunde inte jobba mer med det. Kanske var det ett år för länge. Det handlar i huvudsak om män som använder sexualiteten som vapen. Vad är jag? Jag är man och en sexuell varelse. Det ställer till det i huvudet på en. Det är lättare att förhålla sig till en mördare eller bankrånare.
DET BLEV EN BOK TILL. 2016 kom Bröder, en roman om gängkriminalitet och nu är uppföljaren på gång, den tar sig också an polisens stora, kritiserade omorganisation. Det var en tuff tid, berättar Jonas Trolle. Många mådde dåligt. Själv fick han och sju andra operativa spaningschefer i Stockholms län höra att deras roll inte längre behövdes. Fastän jobbet att göra fanns kvar. Han fortsatte arbeta med samma saker men det gick inte längre att förutse arbetet över huvud taget. Han kunde inte längre sova. Kände sig ledsen. Till slut blev han sjukskriven i tre månader.
– Jag var helt färdig och bröt ihop.
Det kan ha varit den boll som sattes i rullning som senare landade på CVE. Efter sjukskrivningen gjorde han andra saker. Var ett år på regeringskansliet som polisens representant, vikarierade i regionpolischefens stab och blev tillförordnad biträdande lokalpolisområdeschef på Södermalm.
Den som gör stora omorganisationer måste förstå vad det innebär, säger Jonas Trolle. Han tycker generellt att det finns en stor aningslöshet när det gäller ledarskap och omorganisationer.
– En del får ångest bara av att byta kontor, medan andra tycker att förändringar är spännande. Du måste ha en insikt om det, det går inte bara att trumma på.
Jonas Trolle upplever att CVE har kommit igång bra med sitt arbete. Det handlar mycket om att stärka demokratin. Öka förtroendet för samhället och dess institutioner. Det är ett långsiktigt arbete som kräver tid, det finns ingen ”quick fix”, säger han.
– Det finns en klick som känner att de inte omfattas av samhällsgemenskapen. Att de inte kommer in i värmen. De har uppfattningen att någonting håller på att gå fullständigt åt helvete, något som andra inte har sett. De känner sig hotade och under attack.
Här behöver demokratiperspektivet komma in på fler platser och högre upp i åldrarna. Det handlar mycket om skola, sociala insatser och hälso- och sjukvård. Men vad som händer i familjer och på arbetsplatser spelar också roll. Jonas Trolle menar att även arbetsgivare och fackförbund behöver ha en policy och en diskussion kring extremism. På samma sätt som det finns ett jämställdhetsarbete eller uppförandekoder kring representation och tjänsteresor.
– Det här är ganska outforskat. Det finns en del företag som har börjat vakna och pratar om frågor som: Hur tänker vi kring extremism på vår arbetsplats? Vad accepterar vi och inte? Vad kan det här göra med ett varumärke? Med andra medarbetare? Det gäller att hålla frågan om alla människors lika värde levande. Saker som vi många gånger tar för givet men som andra tidigare kämpat stenhårt för.
FAKTA OM JONAS TROLLE:
Ålder: 47 år.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Haninge.
Hämtar energi: Skruvar mycket med bilar. Har fyra bilar som är trasiga på olika sätt. Umgås med familj och vänner.
Ledarskapsmotto: Förändra inte för förändrandets skull. Ha respekt för människors behov av trygghet och förutsägbarhet.
Text: Jennie Aquilonius
Foto: Johan Bergmark
