Projektformen är associerad med alla möjliga positivt laddade värdeord. Den sägs vara innovativ, annorlunda, flexibel, kreativ och gränsöverskridande. Framför allt ses den som icke-byråkratisk. Själva poängen med projektet är att testa någonting som man sedan kan använda sig av för att förnya den ordinarie verksamheten.
I praktiken sker det dock sällan, konstaterar Mats Fred, doktor i statsvetenskap vid Malmö universitet.
– Projekten är bra på att nå individer, för att till exempel få personer ut i arbete eller vad syftet nu är. Men stora utvärderingar visar att de inte leder till förändringar i själva organisationen. De ger ingenting, utom att man blir bra på att driva projekt.
Orsaken till att det är så svårt att omsätta de idéer som projekten testar i bestående förändring på organisatorisk nivå, ligger i projektformen i sig. Poängen med den är att den ska vara innovativ, någonting helt annat än den vanliga byråkratin. Men ju mer innovativ, desto svårare att införliva i den ordinarie verksamheten. Det hindrar dock inte politiker och tjänstemän från att försöka.
– Projekt är någonting som politiker initierar för att visa handlingskraft och nytänkande. De vill signalera att de inte bara sitter på rumpan, utan att de skapar något nytt, säger Mats Fred.
I sin avhandling har han följt tjänstemän och politiker i Eslövs kommun med fokus på sociala investeringsfonder, det vill säga fonder för finansieringar av sociala projekt. Men den ”projektifiering” av verksamheten som han analyserar där är bara ett exempel på en större trend. En trend som får oväntade konsekvenser, berättar han. En sådan är paradoxalt nog ett ökat fokus på struktur, hierarki, rollfördelning och pappersarbete.
– Utgångspunkten för den här projektvurmen är att byråkratiska organisationer är tråkiga, stelbenta, och att man vill göra saker på andra sätt. Men i praktiken understödjer projektlogiken snarare byråkratin. Man försöker bekämpa byråkratin med mer byråkrati, bara i en snitsigare form, säger Mats Fred.
Den där drömmen om flexibilitet, kreativitet och horisontell samverkan är nämligen främst aktuell när ett projekt initieras. Sedan, när projekten väl sätter igång, är det en annan del av projektlogiken som tar vid.
– Då handlar det om styrning, om vem som ska göra vad och om hur mycket pengar som ska stoppas in var. Det är en logik som snarare handlar om att skapa disciplin och ordning i organisationer.
Något annat som projekten leder till är att lösningarna inte alltid anpassas efter de lokala problemen. För att vara säker på att få de projektpengar som man söker övertar man gärna framgångsrika modeller från andra kommuner, även om de kommunerna inte har riktigt samma problem som ens egen. Mats Fred har upptäckt lösningar som flyter omkring och lånas till lite av varje.
– Om man ska hårdra det med ett fiktivt exempel: Det inte så att politikerna i Malmö sitter hemma och tänker: hm vi har en massa ungdomar här på Rasmusgatan som sniffar lim, vad ska vi göra åt det? I stället tittar man på en annan kommun, som kanske har gjort ett lyckat projekt som handlar om att få ungdomar att käka mer frukost. Resultatet blir att man för ungdomarna på Rasmusgatan organiserar ett kostprojekt.
Den projektifiering av offentlig sektor som Mats Fred sätter ljuset på innebär inte bara att kommuner initierar projekt efter projekt, de stöper dessutom allt oftare om delar av den ordinarie verksamheten i projektets form. Tjänstemän blir projektledare. Projektägare tillsätts och projektplaner utarbetas. Ett helt nytt språk utvecklas.
– Man har en projektplan som egentligen handlar om hur man på bästa sätt ska göra ett projekt. Men så plötsligt proklameras det att den modellen ska användas i hela organisationen. Så oavsett vad du har framför dig som tjänsteman ska du anamma projekttänket.
Exakt vad det här kommer att innebära är det ingen som vet.
– Men faran är ju att det leder till en kortsiktig och upphackad verksamhet, säger Mats Fred.
Det finns många orsaker till att den här trenden håller i sig, trots de tveksamma effekterna. Projekten älskas av politiker, som vill visa att de tänker utanför boxen. De finansieras med öronmärkta pengar från EU-fonder och myndigheter. De förespråkas entusiastiskt av en grupp konsulter som försörjer sig på att lansera projektlösningar. Dessutom gör tvetydigheten i bilden av projektformen att den är lätt att argumentera för.
– Du kan säga att vi jobbar med den för att den möjliggör kreativitet och samverkan. Eller så kan du rikta in dig på den andra delen, att den ger tydlighet, hierarki och kontroll över verksamheten. Projektet är oslagbart i teorin – det kan hantera allt.
TEXT: TIM ANDERSSON
Mer forskning i Chefstidningen:
Chefer duckar för pensionsfrågan
Chefsmobbning vanligast i statlig sektor
