En studie, publicerad i amerikanska Leadership Quaterley visar att det sig att den som snackar mest i en grupp tilldelas ledarrollen.
Illustration: Getty Images
Många förstod väl redan i klassrummen och på skolgårdarna hur det funkar med makt och munväder: Den som pratar mest får mest att säga till om.
Att samma logik också finns i arbetslivet bekräftas nu i en studie, publicerad i amerikanska Leadership Quaterley. När små grupper av studenter fick i uppdrag att lösa ett i förväg okänt problem, visade det sig att de som snackade mest var de personer som de övriga gruppmedlemmarna helst gav ledarrollen.
Bättre chef om man pratar mycket?
En som inte är förvånad över resultatet är Andreas Lökken, psykolog och ekonom, och ansvarig för ledarutvärderingar på Novare. Den som babblar ger sken av att veta vad den sysslar med, konstaterar han.
– Förutsättningen för att en grupp ska kunna arbeta ihop är att de faktiskt pratar med varandra. Något som är värre än en person som pratar för mycket är en som inte säger något alls, för då blir det inget gjort. Det man kan sluta sig till av den här studien är att socialiteten är så pass avgörande för samarbete, att den omedelbart ger payoff.
Problemet är bara, enligt Andreas Lökken, att antalet inspel och långrandiga utläggningar inte nödvändigtvis säger något om värdet av desamma. Och framför allt avslöjar de ingenting om förmågan att hantera ledarskapets grovjobb.
Förutsättningen för att en grupp ska kunna arbeta ihop är att de faktiskt pratar med varandra.
Andreas Lökken
– Förutom ”leadership emergence”, det vill säga att man verkar vara en duglig ledare, krävs också det som man i organisationsforskningen kallar ”leadership effectiveness”. Det betyder att man är bra på sådant som att planera, initiera, vidmakthålla, avsluta, göra relevanta prioriteringar, resurssätta och följa upp – allt det här tråkiga som också är väldigt viktigt.
Att man babblar mycket är inte en indikator på att man saknar dessa delar i sitt ledarskap, men heller inte att man är bra på det. Och det här är något som Andreas Lökken tycker att man ska vara särskilt uppmärksam på i rekryteringsprocesser.
Pratiga kandidater gynnas
– Den här tendensen att gynna dem som pratar mycket är inte ett jättestort problem om man har välfungerande rekryteringsprocesser för då finns det ofta något slags tröskelvärde för vad som krävs för rollen. I alla icke-kontrollerade sociala sammanhang däremot finns risken att fel person hamnar på fel plats.
Frågan är också viktig ur ett mångfaldsperspektiv, menar Andreas Lökken.
– Om vi bara går på kombinationen: skön person, som vi dessutom personligen vet kan lösa uppgiften, så kommer vi bara att rekrytera bland de människor vi känner: ”Jag vet att Kalle är bra, och dessutom väldigt trevlig.”
För att inte hamna i den här fällan krävs en noggrann rekrytering, säger han, där man kartlägger vad personen har gjort, vilka egenskaper den har och vad den kan bidra med.
Finns det inte också en genusaspekt här – att män ofta har enklare för att ta plats och lägga ut texten?
– Jo, så är det, och det visar studien – män är gynnade. Dels finns det en manlig självbild av att man äger världen och gärna tar utrymmet, dels är vi kanske alla innerst inne socialiserade till att tystna lite när det kommer in en riktig alfahanne.
