Camilla Blomqvist, direktör på Förvaltningen för funktionsstöd, Göteborgs Stad och doktor i socialt arbete.
Kanske är hon Sveriges enda förvaltningsdirektör som också är doktor i socialt arbete? Camilla Blomqvist står med en fot i Göteborgs stads jättelika förvaltning för funktionsstöd
(mer än 6 000 anställda och 230 chefer)
och en i forskarvärlden. Nu arbetar hon för att skapa en plattform för kunskapsbyggande på förvaltningen.
– Jag ser ett stort behov av att utveckla kunskap på fältet. Vi möter ständigt nya utmaningar där det saknas evidens-baserade lösningar. Och det akademin forskar om är inte alltid något vi behöver ny kunskap om. Vi behöver hitta
sätt att få forskning och arbetsvardag att samspela, säger hon.
När Göteborgs stad 2021 avvecklade sina stadsdelsförvaltningar och byggde nya centrala förvaltningar för att, enligt det politiska uppdraget, arbeta med ”likvärdig och effektiv välfärd” erbjöds Camilla Blomqvist tjänsten som direktör på Förvaltningen för funktionsstöd. Det var mitt i pandemin och nu stod hon med mer än 200 chefer, från 11 olika förvaltningar, som skulle gå i takt. Alla med en egen kultur och syn på kunskap i ryggen.
– Göteborgs stad har fyra väl inarbetade förhållningssätt som sitter i ryggmärgen på oss alla. Vi tänker nytt, vi bryr oss och arbetar tillsammans, vi vet vårt uppdrag och vem vi är till för. Men vi behövde prata om hur:et. Hur tänker vi nytt, hur vill vi utveckla vår verksamhet?
Så, hon organiserade pandemi-vänliga digitala seminarium och började ha lära-känna-samtal med alla chefer.
– Vad jag då hörde var att många hade idéer som de inte fått respons på. Idéer som behövde slipas och bollas med någon som kan metodutveckling. Vi behövde helt enkelt en innovativ plattform eller en struktur där vi kunde bygga ny kunskap, säger hon.
Vi behövde helt enkelt en innovativ plattform eller en struktur där vi kunde bygga ny kunskap.
Camilla Blomqvist
I en jätteförvaltning med ca 5 miljarder i budget gick det att hitta ekonomiskt utrymme för en långsiktig satsning och med tillskott från den statliga
satsningen på forskarskolor för yrkesverksamma inom socialtjänsten kunde idén bli verklighet. I år började
därför socionomen Ulrika Lilja en licentiatutbildning där hon får möjlighet att i fyra år forska på halvtid, som en del i sin tjänst. Fokus för hennes forskning är barn och anhöriga, något hon också jobbar med i sin ordinarie tjänst. Efter fyra år ska hon ha en fil.lic., och organisationen ny kunskap.
– Som vår första doktorand kommer hon att vara med och skapa struktur för hur det här ska funka. Hon blir en kultur-bärare, ett sätt att visa hur viktigt vi tycker att det är med kunskap, säger Camilla Blomqvist och tillägger att det ”jäklar i mig inte är enkelt”.
– Men vi har en tanke här och det måste märkas. Vårt fokus på kunskap ska genomsyra organisationen, säger hon.
På den ”akademiska sidan” i projektet finns bland annat Anette Skårner, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, institutionen för socialt arbete. Det är vid hennes institution doktoranden Ulrika Lilja ska ta sin examen.
Vetenskapligt skolad personal vet vilka frågor man måste ställa sig innan man kör.
Anette Skårner
Anette Skårner
Anette Skårner är också lärosätesansvarig samordnare för Forskarskolan för yrkesverksamma i socialtjänsten (FYS) vars uppgift är att ”öka kompetensen och främja långsiktig kunskapsbildning inom social-tjänsten”. Att skapa samarbeten som den mellan Funktionsförvaltningen och Göteborgs universitet är precis vad satsningen handlar om.
– Forskarskolan vill bygga broar mellan olika forskare och mellan akademi och praktik. Ambitionen är att bygga en struktur som finns kvar när projektet är slut, säger hon.
Doktoranderna blir viktiga personer i projektet, med en fot i akademin, och en i arbetsvardagen ska de bidra med ”verklighet” till forskningen, och generell forskarkompetens i verksamheten.
– De blir ambassadörer och gränsgångare, hemma i båda världarna. Till arbetsvardagen kan de tillföra ett kritiskt tänkande och ett akademiskt förhållningssätt till kunskap, men också ny kunskap, konstaterar Annette Skårner.
Hon vet av egen erfarenhet hur viktigt det är för en forskare att ha tillgång till arbetslivet. Hon har själv forskat om drogproblem och hela tiden haft ett nära samarbete med missbruks – och beroende-vården.
– Nu möter landets socialtjänster nya utmaningar och vi behöver kunskap om hur dessa ska hanteras. Forskningen behöver bli en självklar del av det utvecklingsarbete som nu krävs, säger hon.
Arbetsgivarna måste steppa upp, medarbetare som satsar på vidareutbildning i form av en forskarutbildning eller masterutbildning måste märka det i sin löneutveckling.
Annette Skårner
2018 startade Lunds universitet och Malmö universitet en nationell forskarskola kring tillämpad välfärdsforskning för anställda inom socialtjänsten. Uppdraget genomförs i partnerskap med Göteborgs universitet och Linnéuniversitetet och har sin bakgrund i regeringens forskningsproposition från 2016, ”Kunskap i samverkan –för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”.
Projektet finansieras av Forte.
Det finns idag totalt 30 doktorander anställda (inom forskarskolans ram) på socialförvaltningar runt om i landet. De behöver bli fler. Kanske behöver vi också socialchefer med forskningsutbildning?
– Har man som chef den erfarenheten och kompetensen så ser man nog tydligare att det finns en poäng i att skapa plats för forskning i verksamheten. Man ser att det ger något i längden, att ett kunskapsbaserat arbete ger bättre resultat.
– Alla som arbetar i socialtjänsten har upplevt hur metoder blir trendiga och snabbt sprids. Då behövs det is i magen. Finns det verkligen evidens för att den här metoden fungerar? Vetenskapligt skolad personal vet vilka frågor man måste ställa sig innan man kör.
– Men det är viktigt att forskningen som bedrivs har relevans. Att den kan omsättas till framåtsyftande handling.
Vad tror du händer när projektet Forskarskolan är slut, när arbetsgivarna inte längre får halva forskartiden betald av staten?
– Det förs trots allt en annan diskussion idag om att utveckling och kunskap måste vila på vetenskaplig grund, så jag är positiv. Men arbetsgivarna måste steppa upp, medarbetare som satsar på vidareutbildning i form av en forskarutbildning eller masterutbildning måste märka det i sin löneutveckling och de måste få använda sin kunskap på jobbet. Det finns många socialarbetare som vill vidareutbilda sig men som kroknar på vägen, säger hon.
