Katarina Graffman är doktor i kulturantropologi och krönikör på Chefstidningen.
Foto: Pressbild
Vart jag än vänder blicken just nu läser jag om AI. Artiklar, poddar, Linkedin-poster. Här finns både exalterade röster som lovsjunger möjligheterna och dystra prognoser om konsekvenserna. Jag känner igen mönstret. Det är inte första gången vi står mitt i en teknologisk revolution som lovar att förändra allt och där ingen egentligen vet hur framtiden kommer att bli.
Jag minns när sociala medier först slog igenom, för snart 15 år sedan. Det var som att hela samhället gick in i en sorts digital eufori. Vi delade hejdlöst – tankar, bilder och känslor. Sällan genomtänkt och oftast med en slags ogrundad uppfattning att alla verkligen vill veta allt om varandra. Gränserna mellan privat och offentligt löstes upp och vi anpassade våra beteenden därefter. Det var en tid av experiment och gränslöshet. En sorts digital vilda västern där ingen riktigt visste vad som gällde men alla ville vara med. För vem vill hamna på efterkälken?
Därefter kom baksmällan. En tydlig mental trötthet, en dragkamp mellan det digitala och det mänskliga bortanför skärmen. Den där matta känslan av att alltid vara tillgänglig, alltid vara synlig, gärna också alltid lyckad och lycklig.
Det är inte första gången vi står mitt i en teknologisk revolution som lovar att förändra allt.
Katarina Graffman
1. Tänk socialt och kulturellt, inte bara tekniskt
Innan ni rullar ut AI-verktyg brett: Hur påverkar det relationer, arbetsflöden och samspel i teamet? All teknik kräver kulturell förankring.
2. Stärk det mänskliga
Lägg fokus på det AI inte gör: tillit, motivation, kommunikation. AI frigör tid men vad ni fyller tiden med avgör värdet.
3. Var en förebild när det kommer till digital balans
Visa att det är bra att pausa, prioritera, fokusera på djupet och att rensa bland digitala verktyg. Ledarskap i det digitala är precis som i det analoga inte bara vad du säger, det är hur du jobbar.
Idag ser jag paralleller till sociala medier-vilda västern, men nu är det AI som är vår tids nya teknologiska frontlinje. Potentialen är enorm, det går inte att förneka. Men samtidigt skaver något. Det är inte tekniken i sig som är problemet, utan vår tendens att återigen aningslöst tro att mer teknologi kommer att göra både det privata och det professionella livet bättre. Och här finns kanske det som oroar mest, nämligen att vi rusar vidare mot okända mål – utan att fråga oss hur detta ska få våra liv, våra relationer och våra arbeten att bli bättre?
En ny eufori må vara just det, euforisk och förförisk. Men vad vi behöver för att ta oss an denna nya och omvälvande möjlighet är tid och förmåga att förstå hur vi ska använda AI på ett sätt som påtagligt stärker oss socialt och kulturellt. Först då kan tekniken bli något som verkligen hjälper oss, inte dränerar oss.
Jag läste nyligen i Chefstidningen om hur digital stress blivit ett av våra största arbetsmiljöproblem, samtidigt som fler talar om ”digital minimalism” och ”deep work”. Det är ännu ett tecken i tiden. Vi är trötta. Vi söker mening, inte fler verktyg.
Ett av de vanligaste AI-argumentet är: ”Vi kommer kunna lägga mer tid på det som är komplext, som att få med oss människor i förändring.” Visst, det är ett bra argument, men det förutsätter att vi faktiskt vet vad vi vill förändra och varför.
Vi bländas ofta av ny teknik i början. Det ligger kanske i människans natur. Men om historien lärt oss något, så är det att det är först när tekniken anpassas till våra sociala och kulturella strukturer som den blir långsiktigt värdefull. Både på det privata och professionella planet.
Katarina Graffman är doktor i antropologi.
