Kajsa Asplund, psykolog och PhD från handelshögskolan i Stockholm.
Foto: privat
Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar och rapporter om den senaste generationen unga, och hur diametralt annorlunda de är jämfört med sina äldre arbetskamrater. För tio år sedan var det Millennials, alltså de födda från tidigt 1980-tal till mitten av 1990-talet, som stod i centrum. Millennials, fick vi lära oss, var självsäkra, karriärinriktade och otåliga. De ville ha mycket feedback och kände ingen lojalitet gentemot sin arbetsgivare.
Nu är det i stället den påföljande generation Z, född cirka 1995-2010, som är på tapeten. De är – överraskning! – helt annorlunda. Till skillnad från Millennials beskrivs de som pessimistiska, trygghetstörstande och fokuserade på livet utanför jobbet.
Tittar vi längre tillbaka i tiden ser det likadant ut. En generation, oavsett om det är baby boomers, generation X eller någon annan, pekas ut som starkt skild från den tidigare. Narrativet om en pendel som slår fram och tillbaka tycks onekligen slå an en sträng.
Men hur mycket substans ligger det egentligen bakom den här föreställningen?
Innan vi tittar närmare på vad vi faktiskt vet om olika generationer är det värt att peka ut ett grundläggande faktum: Att studera generationsskillnader är omvittnat svårt. Till att börja med rör det sig om väldigt stora och heterogena grupper, och ska vi kunna säga något om stora grupper behöver vi representativa urval. Men det finns ytterligare en svårighet, nämligen den att skilja mellan generationseffekt och ålderseffekt. Mycket av det som pekas ut som kännetecken för en viss generation hör nämligen snarare ihop med att de just nu är i en viss ålder.
Har du tänkt på att många av de egenskaper som brukar sägas utmärka den nya unga generationen ofta är utpräglat ‘ungdomliga’ särdrag? Måhända är det inte så typiskt för generation Z att vara ångestridna, individualistiska och progressiva – det brukar nämligen utmärka unga vuxna. Men för att kunna skilja på dessa två typer av effekter krävs att man följer flera stora grupper av människor över tid, vilket är en krävande och dyr typ av forskning. Tyvärr är det få forskare, men ännu färre tankesmedjor och PR-byråer, som mäktar med den typen av undersökningar.
Måhända är det inte så typiskt för generation Z att vara ångestridna, individualistiska och progressiva - det brukar nämligen utmärka unga vuxna.
Kajsa Asplund
Tack och lov finns det dock en del välgjord forskning på generationsskillnader. Den ger en mer nyanserad bild än de flesta medierapporter gör. Till att börja med visar den att många av de mer grundläggande värderingarna i arbetslivet har förblivit desamma över tid. Generation efter generation tycker att stimulans, självständighet och nya utmaningar är bland det viktigaste på jobbet. Detsamma gäller vikten vi fäster vid att vårt arbete ska bidra till att hjälpa någon annan.
På andra områden finns tydliga skillnader – men sällan av den sort som dramatiskt slår fram och tillbaka. Snarare brukar utvecklingen likna en sakta men säkert uppåtgående sluttning, det vill säga en långsiktig trend som blir starkare och starkare för varje generation. En sådan trend står ut extra tydligt: Allt fler lägger allt mer vikt vid sin fritid och livet utanför arbetet.
Ända sedan efterkrigstiden har man kunnat skönja denna utveckling, som inte visar några tecken på att avta. Människor vill i allt högre grad ha flexibla arbetsvillkor, styra över sin egen tid och kunna kombinera jobbet med familj och intressen utanför. Här representerar den unga generationen ingalunda någon ny och hastigt uppseglande inställning. Snarare utgör de den senaste instansen i en trend som tagit form under decennier.
Samma sak gäller tendensen att förvänta sig ett ledarskap i ögonhöjd. Att inte dra sig för att fråga varför, att efterfråga eller kräva feedback på det man gör, att vilja förstå hur ens egen insats passar in i helheten och inte bara vara en kugge i ett hjul. Att efterfråga ett mindre auktoritärt och mer inbjudande sätt att leda organisationen har blivit mer och mer centralt för medarbetarna, generation efter generation.
Så hur ska man som chef tänka när man vill ha koll på den yngre generationen och vad de önskar av arbetsplatsen? Tänk evolution, inte revolution. Det finns många där ute som tjänar gott på att utmåla Generation Z som en lavin som väller in i arbetslivet. Ett mer nyktert perspektiv är att generationerna är bergskedjan – som sakta men säkert reser sig ur djupet, ett steg i taget. De unga utgör oftast det senaste steget i långvariga megatrender i samhället. Det är dem ni måste vara beredda på och anpassa organisationen till – inte den senaste trendrapporten om att pendeln svängt igen.
Kajsa Asplund, psykolog och PhD från handelshögskolan i Stockholm, specialiserad på ”talent management”. Lead People Science på Alva Labs.
