Det är Carin Götblads sista timmar som regionpolischef över region mitt, och schemat för dagen är fullt. Det finns några viktiga saker hon vill hinna med.

En informationsfilm om hedersvåld riktad till sjukvårdspersonal, till exempel. Hon trängs med filmteamet i ett rum på Polishuset i Uppsala, litet och syrefattigt som om corona bara var namnet på en blaskig öl. Hennes karaktäristiska satsmelodi är trygg och vänlig, men när någon för andra gången kommer fram och ska fixa till hennes lugg biter hon ifrån: hon är inte intresserad av någon fascistiskt perfekt frisyr.

Sedan får håret vara ifred.

Efteråt vill ett par personer kring filmen ta en selfie med henne. Carin Götblad är en auktoritet i frågan om hedersvåld. Hon talade tydligt om den också på den tiden det var kontroversiellt, något en av kvinnorna som nyss tog en bild uttrycker tacksamhet för.

– Vi har ju hela den här problematiken med rasismanklagelser, säger hon.

– Det är jag inte det minsta rädd för! utbrister Carin Götblad.

Under sin långa karriär som toppchef inom polismyndigheten har hon ofta tagit i frågor och problem som andra inte velat hantera. Hon har sett det som en viktig uppgift: Den som undviker saker för att de är svåra försvagas.

Kanske skulle man kunna kalla det för en av grundbultarna i hennes ledarskapsfilosofi – om det inte var så att hon tycker väldigt illa om ledarskapsfilosofier (för att skaka om organisationen lite lät hon en gång vännen och poeten Kristina Lugn hålla i ledarskapsseminarier för polismyndighetens tjugo högsta chefer, något de fortfarande minns).

I stället för självhjälpsböcker i chefskap läser hon skönlitteratur: Dostojevskij, Joyce Carol Oates och Sveriges enfant terrible Stig Larsson. I stället för djupa kunskaper i den lukrativa managementjargongens teflonprosa värdesätter hon personlig mognad.

Carin Götblad är kort sagt intresserad av människor. Det är förutsättningen för ett lyckat chefskap, menar hon.

– Jag brukar säga till mina chefer: var dig själv. Jag vill ha människor som är olika, som har olika personligheter och tänker olika. Jag erbjuder dem handledning för att bli tryggare i sig själva och få koll på sina starkare och svagare sidor.

Hennes egna svaga sidor? Flera, säger hon. Lätt anarkistisk, för snabb. Och – ibland för offensiv.

– Ja, det tror jag faktiskt att en del upplever. Men det har också varit min starka sida, det är så jag får till förändringar.

Carin Götblads väg till den höga chefsposten skiljer sig mot många andras. När Kristina Lugn dog förra året talade hon på begravningsgudstjänsten om deras gemensamma ungdom i en betongförort i Stockholm.

De lärde känna varandra i en samtalsgrupp som socialtjänsten ordnade för ”ensamma mödrar i riskzonen”. Carin Götblad var då själv bara i tonåren, utsatt för fördomar och misstänkliggjord. ”Vi blev arga och rädda och vi kände starka drivkrafter till ett annat liv, ett rättvisare liv med möjligheter”, skriver hon.

Ilskan har hon pratat om i intervjuer, hur den har drivit henne och skapat ett bestående engagemang för samhällets utsatta: barn, ungdomar, psykiskt sjuka, HBTQ-personer, kvinnor nedtryckta av manligt våld.

Men hur var det egentligen med den här rädslan – en känsla som väl få skulle förknippa med henne?

Några dagar efter filminspelningen ses vi på polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Vandrande uniformer i ett brunt fort, ett kvarter stort. När Carin Götblad var ung var hon till och med rädd för förskolepersonalen.

– Mod är inget man föds med, säger hon. Man måste öva.

Och det är precis vad hon har gjort i livet. När hon har mött en fara har hon tvingat sig själv att försöka ta ett steg fram i stället för ett tillbaks.

Det första karriärmässiga steget tog hon när hon själv utbildade sig till förskollärare.

– Jag ville att vi skulle få ett bättre samhälle och alla barn en chans till ett bra liv. Och jag trodde, väldigt naivt, att jag skulle kunna driva den här frågan hårt nationellt om jag blev förskollärare. Jag var ganska påfrestande för mina kollegor, som du förstår.

Med tiden upptäckte hon att politikerna inte lyssnade särskilt mycket på förskollärare, vilket hon ”tyckte var jättekonstigt”.

– Då tänkte jag att jurist kanske vore bättre…

På förskolan lades en viktig grund för hennes fortsatta ledarskap, säger hon. När näringslivet efterfrågar kvinnliga chefer brukar hon rekommendera att man letar bland förskollärare, men också andra kvinnodominerande yrkeskategorier som socialsekreterare och sjuksköterskor. Där finns personer som har fått utveckla en bredd av kompetenser, inte minst sociala.

Ska man bli hög chef behöver man dock också lägga till en ”torrare utbildning”, som hon uttrycker det. Själv sökte hon sig först till psykologprogrammet, men bytte sedan till juristprogrammet. Och efter några år som färdig jurist kom hon in på polischefsutbildningen.

Det var en kompis som tipsade henne om den sistnämnda. Den var väldigt attraktiv, treårig, endast för jurister. Själv hade Carin Götblad aldrig kommit på idén att söka.

– Jag tyckte inte att hon var riktigt klok. Va – polis? Jag som tycker om människor! Jag hade jättemycket fördomar.

Ändå nappade hon, insåg att hennes erfarenheter av att vara ensam mamma i förort kunde komma väl till pass. Ytterligare ett steg fram, alltså. Hon skulle ge sig in i ”fiendeläger” och göra nytta.

– Jag tänkte att polisen behövde mig. Men det var inte alla i polisen som tänkte likadant, det märkte jag när jag kom dit.

Utbildningen var uppdelad i olika delar. Efter några månader var hon färdig polis på marken, och efter det skulle hon ut i praktik. Hon tjatade till sig en anställning som extra polisassistent på Norrmalm. Det var ett ökänt område då, för trettio år sedan, nyss härjat av baseballigan och kanske inte någon självklar start för en person med en – i kåren föraktad – snabbutbildning bakom sig. Men Carin Götblad var ambitiös och som vanligt full av engagemang.

Och motarbetad. Det insåg hon så småningom. Ett visst befäl undanhöll information från henne och gav henne fel tider, så att hon kom två timmar försent till utsättningar och av kollegor kunde uppfattas som lat och nonchalant.

Henne motstrategi? Att ignorera trakasserierna.

– Jag låtsades som att jag trodde att alla älskade mig. Det är ett bra knep: le och låtsas som att du tror att folk är jätteglada över att du är där fast vissa försöker visa motsatsen. Strunta i det.

Man försökte att bli av med henne. Varje gång hon skulle förlänga sitt kontrakt frågade chefen om det verkligen var en bra idé, hur det var med hennes rygg, om hon orkade – allt för att hon skulle förstå att hon inte vara välkommen.

– Jag sade: Vill ni ha bättre chefer som förstår polisverksamheten så får ni väl släppa in dem. Hur ska det annars gå till?

På den här tiden fanns en utpräglad machokultur i delar av polisen. Hon minns en av de första utryckningarna. Det var upplopp i Kungsträdgården och hon körde bilen medan kollegorna vrålade: ”Kungens pojkar kör som de vill!”

– Vi hade ju inte bråttom egentligen. Fem poliser och en liten rädd tonåring där bak. Sedan gjorde jag misstag nummer två: jag bromsade in vid ett övergångsställe och släppte fram en kvinna med barnvagn. Då bara skrek de åt mig att fortsätta. Efteråt blev jag uppkallad för ”taktiksnack” hos chefen. Men du vet vilken viktig lärdom för mig: ”Hm, intressant kultur här…”