En god väns ärliga reaktion när de sågs fick Johan Kjörk att stanna till.
Foto: Getty / privat
– Du ser ut som skit! Hur mår du egentligen? Vad är det som händer?
En god väns ärliga reaktion när de sågs fick Johan Kjörk att stanna till. Han mådde kanske inte så bra ändå?
Jobbet med att implementera en ny produktionsutvecklingsmodell på PostNord var en utmanande förändringsresa. Han var ny på tjänsten, ny som anställd efter år som managementkonsult, han tvingades leda på distans då pandemin härjade för fullt och som ofta vid stora förändringar förändrades ledning och ledare runt omkring i organisationen.
Läs också: Vågar du anställa någon som varit utbränd?
– Det blev en jätteutmaning. Och i den nya kontexten med förändrad verksamhet och social distans försökte jag lösa problemen genom att stoppa in fler timmar, mer energi, mer av samma….
Till slut gick det inte längre. Han hade skyhögt blodtryck, pulsen rusade och han såg uppenbarligen inte så pigg ut. Så han kontaktade företagshälsan. För att få något för hjärtat. Väl på plats mötte han en stenhård läkare som talade klarspråk.
– Hen sa till mig att antingen gick jag hem och vilade, eller skulle jag jobba ihjäl mig.
Väl sjukskriven kraschade Johan Kjörk ordentligt. Han kunde inte ens öppna datorn, inte lyssna på musik, inte läsa. Han gick i skogen, med hundarna. Och vilade. I månader.
– Det var hemskt, jag var så klart rädd och undrade om det skulle vara så här för alltid. Samtidigt såg jag att vägen framåt inte var att gå tillbaka till det som varit, inte mer av samma.
Läs också: Utbrändhet på cv:t – funkar det?
Idag, ett år senare är Johan tillbaka på jobbet i samma roll som tidigare. Han är en annan – så är det, han är inte ”färdig” men på väg mot ett annat sätt att vara, jobba och leda. Och när han ser tillbaka på det som hände kan han se varför det blev som det blev.
Förutom de uppenbara utmaningarna som pandemi och ny organisation var Johan en typisk högpresterare, en tävlingsmänniska. När utmaningarna tornade upp sig, la han bara in ännu mer tid, och ännu mer energi för att komma ifatt.
Det var hemskt, jag var rädd och undrade om det skulle vara så här för alltid.
Johan Kjörk
– Dessutom hade båda mina föräldrar gått bort inom drygt två år. Jag tyckte att jag hanterade sorgen bra men så här i efterhand förstår jag att det där påverkade mig mer än jag förstod. De stora omvälvande sakerna i livet, de påverkar oss mer än vi tror och de kräver tid, säger han.
Vad tror du själv att det är som hjälpt dig att komma tillbaka?
– En av mina läkare förstod att jag var en tävlingsmänniska och nyttjade det. Hen sa till mig att om du gör alla rätt nu, om du vilar ditt bästa – då kommer återhämtningen att gå fortare, säger Johan och tillägger att han också fått ett mycket bra stöd från arbetsgivare och kollegor. Han har fått komma tillbaka i den takt han klarat. Steg för steg.
– Men visst, jag känner mig lite kantstött och jag är på många sätt mer rigid på jobbet idag. Inte minst när det kommer till arbetstider och planering. Jag måste vara lite fyrkantig och planerande för att ge mig själv och mina kollegor utrymme. Jag strävar efter att hitta ett sätt att arbeta där vi kan vara flexibla samtidigt som vi har en lugn bas att stå på, en rytm för arbetet.
Lite ironiskt är det ändå att han, som tidigare drivit införande av agila arbetsmetoder, nu talar om struktur och planering i stället för flexibilitet.
– Eller inte! Att vara agil handlar inte om att rusa efter varenda boll hit och dit. Vår hjärna, och våra organisationer, klarar inte det. Det handlar snarare om att hitta en form och en rytm som ger ett ramverk inom vilket vi klarar att vara flexibla och snabba, säger han.
Läs också: ”Jag har aldrig lärt mig att lyssna på kroppen”
Att han trots allt som hände mår bra idag tror han framför allt beror på tre saker.
– Att jag blev uppfångad innan jag totalkraschade. Att jag hade en vän som vågade säga ifrån och stenhårda läkare.
– Att jag har en mycket bra arbetsgivare, en förstående chef och fantastiska kollegor. Jag har verkligen kunnat släppa jobbet till 100 procent och känt mig trygg i det.
– Att jag har en familj som stöttat och accepterat att jag i princip bara vilat och promenerat i månader. Man är ju inte den bästa föräldern eller maken under en sådan här resa, säger han och tillägger:
– Jag tror också att min kristna livsåskådning har hjälpt mig då jag aldrig tappat hoppet helt. När livet varit på ett sluttande plan har jag ändå, på något sätt, känt mig trygg i att jag inte kommer att falla handlöst ner i ett svart hål, det finns någonting som vill mig väl. Det har jag känt under hela den här resan. Och kanske är jag en lite bättre make, pappa, vän, kollega och chef genom den här resan.
