Arbetsrättsjurister över hela landet har det senaste året fått många uppdrag som handlar om anställningsavtal. Anledningen är EU:s arbetsvillkorsdirektiv. Ofta blir avtalstexterna väldigt långa. Precis som paragraf 6c, den längsta paragrafen i LAS, och tillika den paragraf som inkluderar arbetsvillkorsdirektivet.

Birgitta Nyström, professor på juridiska institutionen vid Lunds universitet, skrattar gott åt frågan hur arbetsvillkorsdirektivet kan påverka utformningen av anställningsavtalen.

– Direktivet är bara too much. Alla arbetsgivare kan helt enkelt inte uppfylla allt i det. Det är skrivet för att passa alla medlemsländer, men det passar svenska förhållanden dåligt, säger hon.

Det beror enligt henne på att vi har en väl fungerande arbetsmarknad med en hög grad av anslutning till arbetsmarknadens parter. Det har inneburit att vi inte har lika stora problem som andra medlemsländer med de atypiska anställningar som direktivet är menat att reglera.

Ett exempel är att bemanningsföretag ska kunna lämna uppgifter om kundföretag som den anställde ska utföra arbete hos. Ett annat att uppgift om arbetstagarens rätt till utbildning som arbetsgivaren ska tillhandahålla ska finnas med.

Birgitta Nyström påpekar att direktivet inte påverkar själva anställningsavtalet, det reglerar vilka upplysningar som arbetstagaren ska få skriftligt av arbetsgivaren. Men skriver man ett avtal är det lika bra att ta med de upplysningar som arbetsgivaren är skyldig att lämna.

– Informationen behöver inte vara avtalsinnehåll men det är bra om den finns med som en bilaga. Börjar man tvista om vad avtalet säger så får bilagan ett stort bevisvärde.