För en tid sedan hade jag som konsult en ledande roll i ett större verksamhetsutvecklingsprojekt hos en kund. Vi skulle genomföra en komplex förändring som involverade nya roller, processer, system och samverkansformer mellan olika delar i organisationen. Projektgruppen som jag ledde var tvärfunktionell bestående av representanter från HR, IT, ekonomi, inköp och produktion.

Projektgruppens start blev minst sagt utmanande. Deltagarna höll hårt i sina käpphästar för sina respektive verksamhetsfunktioner och intresseområden. Och de missade aldrig chansen att försöka banka in sina egna perspektiv i huvudet på varandra. Akronymerna, affärsflosklerna, facktermerna och svengelskan fullkomligt flög i luften, men landade inte hos någon.

Ganska snart insåg jag att min roll som konsult var att sammanföra väldigt olika världsbilder av de värden projektet faktiskt skulle generera i verksamheten. Till stor del handlade detta om att se till att individerna i projektgruppen gick från att “ha rätt själva” till att “få rätt tillsammans” för verksamhetens bästa.

Det blev tydligt att det var HUR vi pratade med varandra om vår gemensamma uppgift som var problemet. Själva språket var i vägen för det vi skulle åstadkomma tillsammans.

Denna typ av språkliga hinder är tyvärr vanligt förekommande i många verksamheter. Det verkar ibland som om vi i våra roller på jobbet tror att vi framstår som mer betydelsefulla och smarta om vi svänger oss med svårbegripliga begrepp i dialogen med våra arbetskamrater. Problemet är bara att vår verklighet ofta är tillräckligt komplicerad som den är, och språkliga piruetter gör den bara mer krånglig.

Vi bör därför alltid sträva efter att använda vårt språk för att samla, inte söndra, den kollektiva förståelsen av det vi ska göra. Vi måste anstränga oss att förenkla, inte försvåra, för samtal, samsyn och samspel med varandra. Helt enkelt att vi undviker att skapa ytterligare distans mellan oss på grund av att våra ord blir för knepiga att tolka och tillämpa.

I projektet hittade vi en framkomlig väg i vår snåriga språkdjungel genom att ägna tid tillsammans åt att samla våra individuella perspektiv, och hitta sätt att förenkla beskrivningen av projektinnehållet baserat på denna input. Vi började använda tillräckligt enkla ord och begrepp som alla kunde ta till sig, och som skapade mening och värde för de saker vi skulle leverera. Vi vågade till slut säga det vi verkligen menade, och prata med varandra utan onödiga barriärer. Det tog tid, men om vi inte hade förenat oss i ett språk som underlättade vårt arbete hade vi aldrig lyckats förlösa den gemensamma genomförandekraft som krävdes för att uppnå projektets komplexa agenda.

Samarbetets språk syftar till att generera utveckling, inte inveckling, av den verksamhet vi medverkar i.

Alexander Löfgren, utvecklare av kollektiv intelligens på Influence AB, forskare och författare av Smart samarbete