Det är en regnig sommardag och jag förbereder en intervju. Jag är orakad, klädd i mjukisbyxor och en alltför stor luvtröja, men det spelar ingen roll.

Våren 2021 köpte jag ett VR-headset, ett Oculus Quest 2. Jag jobbade hemifrån med min andra bok, Från världskrig till nätkrig, och skrev från morgon till midnatt. Smartklockan tjatade: “Rör på dig, slöfock”. Där kom mitt nya headset in i bilden.

När klockan vibrerade tog jag detta hjälmlika föremål – tänk ett par glasögon tillverkade av en stationär dator från nittiotalet – och spände över huvudet.

Vips, så stod jag framför ett pingisbord. Min högra handkontroll förvandlades till ett pingisrack. Till vänster sken solen in genom ett fönster, när jag höll upp mitt racket syntes skuggan från det på väggen till höger. Ovanför bordet fanns en meny full av tänkbara motståndare – riktiga människor att spela mot. Andra hemmajobbare, kan tänkas.

Man glömmer snart att man står i sitt vardagsrum. Hjärnan litar på ögonen – du ser ju en stor, rymlig pingishall framför dig. Ett par bollar in så är man uppslukad av matchen, av att vinna. Man kastar sig hit och dit. Svetten rinner, man klär av sig ett lager, öppnar ett fönster.

Under året som gått har jag boxats, golfat, fiskat. Jag har besökt museér, gått på konserter – senast Billie Eilish – och flytt ur escape rooms. Men jag har aldrig jobbat i VR. Det är därför jag ska intervjua Niclas Johansson, svensk expert på VR-produktivitet. Han är VD för två företag på området: Immersivt och XR4work.

Inför intervjun ber han mig att ladda hem Metas kontorsapp, Horizon Workrooms, till mitt headset. När jag startar appen blir jag ombedd att markera mitt verkliga skrivbord. Headsetet slår på sina yttre kameror och jag ritar en rektangel kring det.

Vips så stängs kamerorna av igen, och jag teleporteras in i ett virtuellt arbetsrum. Det är sparsamt möblerat, med gula lampor och gröna växter. Framför mig står ett skrivbord i ljusbrunt trä, som matchar mitt verkliga. Ovanpå det står en skärm, i perfekt ögonhöjd. Jag blir ombedd att koppla min verkliga dator till skärmen.

Jag lyfter lite lätt på headsetet, följer några enkla instruktioner. På bara någon minut är datorn och skärmen sammankopplade. Och nu, när jag släpper ner mitt headset framför ögonen igen, är det min egen dator som jag ser på det virtuella skrivbordet.

Jag tittar ner precis framför mig, där tangentbordet och musen finns i verkligheten. Där är det tomt. Men där sitter en knapp, “See through”. Jag klickar på den. Då slår headsetet på de yttre kamerorna just där; så jag ser mitt verkliga tangentbord, min verkliga mus, men resten av rummet är virtuellt. Nu kan jag styra min dator genom headsetet. Jag klickar upp ett mejl, besvarar det. Det går nästan lika lätt som vanligt. Men “nästan” duger inte. Det måste ju vara lättare, eller på annat sätt effektivare.

Den största, tydligaste fördelen är att det virtuella rummet saknar verklighetens begränsningar. Vill du ha en andra skärm? I verkligheten skulle du behöva åka till en affär, köpa en, hitta plats för den. I det virtuella rummet kan du klicka upp en ny skärm lika enkelt som en ny flik på datorn. Du kan ändra storlek på den, dra ut den på längden och bredden efter behov. Vill du inte ha den längre, klickar du bort den.

Vill du ha lyxig kontorsinredning? Poff. Vill du ha fint väder? Poff. Du styr ditt synfält. Alla, exakt alla, visuella intryck kan du ändra efter smak och tycke i ditt VR-headset.

Åtminstone om du har den tekniska kompetensen.

Meta låter mig utforma en avatar, alltså en tecknad figur som ska representera mig i den virtuella världen. Om man spelat The Sims vet man hur det fungerar. Man väljer hår, ansiktsdrag, kläder. Jag väljer en mörk kostym som sitter perfekt.

Sedan klickar jag upp min kalender, väljer mötesrummet som Niclas Johansson bjudit in mig till.

Poff, så teleporteras jag dit. Jag sitter nu inuti ett vitt strandhus med beige tältdukar som tak. Till höger om mig ligger en gyllenvit strand, som övergår i ett turkost hav.

Framför mig står ett konferensbord. På andra sidan sitter en avatar med gul keps, grå kavaj och ett Disneylikt leende. Jag vinkar.

– Tjena! svarar Johansson.

Detta är något annat än ett videomöte, känner jag direkt. När man vinkar till sin datorskärm känner man sig ganska fånig. Skärmen blir en barriär, motparten känns långt borta. Men jag och Johansson sitter i samma rum, så känns det, fastän vi i verkligheten befinner oss kilometer bort från varandra. Jag ser precis var han tittar.

Ljudet är dessutom tredimensionellt; när jag tittar på whiteboarden till vänster så hör jag Johansson mer i mitt högra öra. Om avståndet mellan oss ökar, hör jag mindre.

Vi småpratar lite. De första minuterna är jag i chock över hur fysiskt samtalet känns. Sedan slås jag av en annan känsla: det är lite obehagligt, att prata med en avatar.

Blundar man och lyssnar kan man föreställa sig en människas minspel. Avataren följer inte det mönstret. Den visar knappt några miner alls, den går inte att avläsa.

Inom robottekniken kallas detta uncanny valley, kusliga dalen. Det är fasen i den tekniska utvecklingen då en robot, eller avatar, är “nästan, men inte helt, mänsklig”. Våra hjärnor ser en människa, men också att något är fel – då känner vi ett obehag.

Johansson berättar att detta håller på att åtgärdas. Snart kommer VR-headsets med kameror riktade mot våra ansikten, som exakt speglar våra minspel i våra avatarer. Det kan komma redan i år, tror han.

Utvecklingen går nämligen framåt i raketfart, säger Niclas Johansson. Den har accelererat kraftigt sedan hösten 2020, då mitt headset Oculus Quest 2 släpptes:

– Innan dess var Playstation VR det mest sålda headsetet, ungefär fem miljoner enheter på tre år. Nu har Quest 2 sålt dubbelt så många på halva tiden. Då finns det en ekonomi i det för utvecklarna.

Samtidigt tror Johansson att det breda anammandet dröjer ytterligare några år. VR-tekniken kommer bli billigare och bättre, men även få sällskap av AR-tekniken.

VR, virtual reality, innebär att du tar på dig ett headset som ersätter ditt verkliga synfält med ett virtuellt.

AR, augmented reality, innebär att du lägger ett virtuellt lager över verkligheten. Ett primitivt exempel var mobilspelet Pokémon Go, där spelarna kunde hålla upp sina mobiler och se tecknade monster i trädgården.

I framtiden kan man tänka sig att vi går runt med AR-glasögon och får vägvisningar från Google Maps, eller sitter vid våra verkliga skrivbord och ser virtuella skärmar.

– Det är ditåt racet går; mot genomskinliga, tunna, lätta glasögon som helst ska ha batteri som räcker hela dagen. Då kommer vi att leva augmenterat hela tiden. I stället för att behöva ha en mobil, eller sitta vid en dator, så ersätter glasögonen alla våra skärmar, säger Niclas Johansson.

Men det kommer dröja många år att nå fram dit, säkert tio, gissar han. 

Så vad kan företag vinna på att anamma VR-tekniken redan idag, som den ser ut här och nu? Johansson betonar friskvården: att de anställda kan ta på sig headsetet och meditera i en avkopplande miljö, spela pingis under rasterna, delta i virtuella träningspass. Lite som jag själv använt det; för att röra sig mer, ha roligt, stressa ner.

– Därifrån kan man gå till att ha vissa möten i VR, sedan mer och mer, säger han.

Själv håller han virtuella föreläsningar. Under pandemins videoföreläsningar kunde det lätt bli stappliga samtal; folk slog inte på mikrofonerna, sedan pratade man i mun på varandra. I VR blir det lättare att ta ordet, men också att se när andra vill ha det.

– Det är som natt och dag. Det blir mer som ett fysiskt möte. Det är mindre tröskel till att räcka upp handen, eller på annat sätt signalera att man har feedback, säger Johansson.