Facebook är onekligen en märklig företeelse som kan få både positiva och negativa effekter. Bland positiva effekter kan nämnas att man kan återknyta kontakten med gamla skolkamrater och andra gamla vänner. Bland negativa effekter har vi börjat se flera exempel på arbetstagare som lägger upp kritiska kommentarer om arbetsgivaren eller kunder, olämpliga bilder på sig själv eller andra. Än så länge har vi i Sverige inte haft särskilt många tvister gällande Facebook-relaterade omständigheter i Arbetsdomstolen. Jag misstänker att vi i framtiden kommer att få se åtskilligt fler uppsägningstvister där arbetstagare har blivit uppsagda på grund av vad man lägger ut i sociala medier. Under våren har dock ett annat användningsområde för Facebook uppmärksammats. Jag tänker här på de unga och nyutexaminerade sjuksköterskor som organiserat sig vid sidan av fackföreningsrörelsen för att höja ingångslönerna för sjuksköterskorna. Dessa blivande och nyutexaminerade sjuksköterskor kräver minst 24000 kr i månadslön för att ta en anställning. Vi talar alltså åtgärder som inneburit en massiv påtryckning på arbetsgivaren. Sjuksköterskorna har organiserat sig i en Facebookgrupp där man listar de löner som arbetsgivarna erbjuder. Det här upproret verkar vara relativt framgångsrikt eftersom jag har hört att många sjuksköterskor fått den lön de kräver. Med dagens sociala medier till hjälp får påtryckningar av detta slag en omedelbar effekt. Sjuksköterskorna anordnade demonstrationer i flera städer samma dag och fick god uppslutning och uppmärksamhet. Men vad säger detta fenomen oss egentligen? Innebär inte den här framgången för sjuksköterskorna att deras fackförening totalt har misslyckats med ett av de mest grundläggande uppdragen som en fackförening har i förhållande till sina medlemmar? Nämligen att förhandla fram acceptabla löner för sina medlemmar. De unga sjuksköterskorna tröttnade uppenbarligen på att det inte hände något positivt för deras del beträffande ingångslönen och de tog därför saken i egna händer. Istället för att använda sig av fackföreningens tjänster valde man att organisera ett uppror via Facebook och andra sociala medier. Borde inte fackföreningen vara rejält självkritisk när det visar sig att de metoder som används i deras traditionella fackliga verksamhet inte lett till någon större framgång i denna fråga? Är det till och med så att man som arbetstagare lika väl kan skapa sin egen ”fackförening” via en Facebookgrupp, en som inte är traditionell i medbestämmandelagens mening och som därmed inte skulle vara bunden av regelverket som styr arbetsmarknaden? Man kan fråga sig om detta innebär att vi börjar se slutet på den traditionella fackföreningen till förmån för ”gerillakrigföring” via Internet. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro i denna fråga men jag tycker att fackföreningen borde göra en ordentlig analys av situationen. Man kan nog se sociala medier i detta hänseende både som ett hot och som en intressant möjlighet.

AD inte arbetsgivarvänlig
Vissa från fackföreningshåll anklagar AD för att vara arbetsgivarvänlig. Till stöd för detta åberopas statistik. Som bekant kan man visa vad som helst med statistik. AD:s nya ordförande, Cathrine Lilja Hansson, förstår i alla fall inte kritiken. Och oss emellan, det gör inte jag heller.


Värna integritet i arbetslivet
Den personliga integriteten i arbetslivet har utretts ett par gånger men någon lag har inte presterats. Det är dags att reglera dessa frågor en gång för alla. I vissa avseende är det ju lite vilda västern där ute.