Han är kungens närmaste man

Sedd av 268

Chefstidningen. Efter en lång karriär kantad av toppjobb inom rättsväsendet har Fredrik Wersäll flyttat in på Stockholms slott. Sedan september förra året är han riksmarskalk och chef för de Kungliga Hovstaterna.

Senast ändrad 11:46, 27 Sep 2019
Foto: Viktor Gårdsäter.
Fredrik Wersäll vill vara en modern chef i ett sammanhang där historien är högst påtaglig.

ARBETSPLATS SLOTTET. Det har sina egenheter. 

Onsdag kvart över tolv. Utanför västra valvet, där jag har stämt möte med riksmarskalken Fredrik Wersäll, visar en kamouflageklädd man med bred haka och walkie talkie bort alla som kommer för nära. I nästa ögonblick anländer hästar och en bisvärm av guldhjälmar, blåsinstrument och stora trummor.

Vad är det egentligen som står på? 

– Åh, det var bara högvaktskiftet. Det händer varje dag, berättar Fredrik Wersäll när vi till sist lyckas ses innanför stenväggarna.

Han bär en mörk kostym och manschettknappar med en emblematisk krona på. ”Excellens” är hans titel. Det händer att folk kallar honom ”riksmarskalken” i bestämd form. ”Fredrik” verkar dock vanligast.

Vi sätter oss i ett anspråkslöst rum med utsikt över gården och med musiken tydlig i bakgrunden. Fredrik Wersälls egentliga kontor, samma som den lynchade Axel von Fersen en gång huserade i (”gick inte så bra för honom, hoppas på bättre tur för mig”), är för närvarande tömt på grund av renovering. Endast de brunmurriga 1700-talstapeterna är kvar. 

Han talar om balansen mellan gammalt och nytt.

– Det ska finnas årsringar i traditionen, såväl från 2000-talet som från 1600-talet. Som kungens valspråk lyder: ”För Sverige - i tiden”. När man utsmyckar ett sådant här slott är det bra med en blandning av historiska och moderna inslag för att visa att varje tid har sitt språk, sina krav.

Samma balansgång gäller hovet som arbetsplats, menar han.

– Jag måste vara en modern chef, annars har jag ingenting här att göra. Jag kan inte sätta på mig en 1700-talsuniform och gå omkring här och…

Kalla dig själv excellens?

– Nej, precis, det funkar liksom inte. Det är en kul utmaning. Hur anpassar man sig i tiden utan att kasta ut barnet med badvattnet, utan att göra sig av med historien?

Å ena sidan ska hovet vara en progressiv och jämställd tjänstemannaorganisation som fungerar professionellt. Å andra sidan är det viktigt att hålla på formerna och visa respekt för traditionerna, säger han. Utan "de långa linjerna bakåt" har monarkin inget berättigande. När ett utländskt statsöverhuvud kommer på besök ställer han sig därför med gott mod bland de andra i strikt hierarkisk ordning. Band över axeln, stav i handen och fjädrar på huvudet.

Eller för att ta ett annat exempel: Ett ”du” har aldrig undsluppit honom i möte med kungen.

– Det är en del av mitt sätt att markera att det är professionellt. Jag är inte rådgivare åt privatpersonen, utan åt Hans Majestät Konungen. Det är jätteviktigt. Jag försöker vara formell i mitt sätt att närma mig kungafamiljen, utan att för den skull bli opersonlig. 

BAKOM FREDRIK WERSÄLL STÅR ett inramat foto, som döljer ett trassel av sladdar. Därifrån håller kungaparet uppsikt över vårt samtal.

Fredrik Wersäll är deras närmaste man.

Mer exakt är riksmarskalken chef för de kungliga hovstaterna (”hovet”, i vanligt tal), som ansvarar för monarkins olika grenar. En sådan är hovmarskalksämbetet, som har hand om kungens och kungafamiljens program. En annan gren är det som handlar om det kungliga kulturarvet, det vill säga alla slotten, husgeråden och konstskatterna.

– Organisationen rymmer omkring 300 personer, och nästan lika många kompetenser. I hovet arbetar personer med sådant som silversmide, konst, mat, och att rida, mangla linnedukar och underhålla historiska parker.

Vad innebär det för dig som chef?

– Att jag måste vara medveten om att en organisation som består av väldigt många experter på olika områden är sårbar. Man kan känna sig utsatt när man är ensam på sin position. Rekryteringsfrågorna blir väldigt viktiga.

En annan avgörande uppgift för Fredrik Wersäll är att fungera som rådgivare åt kungen i större och känsligare frågor. De ses så gott som varje vecka.

Redan när han tog jobbet hade han en viss relation till monarken. Under ett par år var han nämligen kabinettskammarherre, och som sådan tjänstgjorde han för hovstaterna vid högtidliga tillfällen. De båda kommer bra överens, berättar han.

– Det är en absolut förutsättning för att det här ska fungera. Jag tror inte att kungen skulle ha frågat mig om inte han bedömt att jag är en person som han skulle kunna komma överens med.

Vad har ni gemensamt?

– Vi är i ungefär i samma ålder, och har med oss rätt mycket erfarenhet. När vi pratar om samhällsfrågor tycker jag att vi ofta delar syn. Och även om hans position varit mycket mer utsatt, inte minst medialt, har också jag i någon mån levt i det offentliga livet hela mitt yrkesliv.

INNAN FREDRIK WERSÄLL TOG ÖVER jobbet som riksmarskalk avverkade han flera juridiska toppjobb: justitieråd, riksåklagare och, under tio år, hovrättspresident i Svea hovrätt. Han har ofta synts i medierna och tydligt uttryckt åsikter i olika samhällsfrågor. Det har kunnat handla om nätjättarnas bristande etiska ansvarstagande, eller den problematiska maktförskjutning från riksdagen till domstolarna som internationaliseringen av rätten har inneburit.

Uppmärksammad har han också blivit för att förorda en humanistisk kriminalpolitik. Han har kritiserat en populistisk fixering vid hårdare straff, och medan han var chef för straffrättsenheten på justitiedepartementet introducerades sådant som elektronisk övervakning och utvidgade möjlig­heter till samhällstjänst.

Har du rent av gillat att vara i offentligheten?

– Absolut. Mycket stimulerande, på det sättet att om man känner att man ställer upp och det blir ganska hyggligt så är det tillfredsställande. Man känner att man har gjort något.

Det är inte bara så att han själv varit transparent – han har efterfrågat öppenhet också hos andra. För några decennier sedan var den vanliga inställningen bland domare att inte kommentera avgöranden. Den tyckte Fredrik Wersäll var felaktig, och under hans tid som president för Svea hovrätt förändrades kulturen.

– Domstolarna lever i stor utsträckning på allmänhetens förtroende, och det bästa sättet att vinna det är att vara öppen och visa att man står till förfogande.

Även för hovet är en ökad transparens välkommen, om man ska tro riksmarskalken.

– Hovet lyder inte under offentlighetsprincipen, men det hindrar inte att det ska vara öppet kring ekonomiska förhållanden och annat som allmänheten har ett berättigat intresse av att känna till.

Varför Fredrik Wersäll efter gymnasiet valde att studera juridik vet han inte. Skolan älskade han inte, men på juristlinjen i Uppsala hamnade han rätt. Sedan följde en osedvanlig juristkarriär. Han har haft kul, men jobben har också inneburit osedvanligt mycket ansvar och arbete.

Förra året hade han kunnat slippa allting. Då fyllde han nämligen 67 och hade pensionen att se fram emot. Men så kom då frågan från kungen.

– Jag kände mig väldigt smickrad och kände ingen omedelbar längtan efter att gå i pension.

Är det svårt för en person som du, som haft så viktiga funktioner i samhället och en röst i debatten, att bara lägga av?

– Man ska inte identifiera sig med sitt jobb. Man är inte sitt jobb. Men jag tror du har rätt, det kan kännas tomt om man är van vid att kliva upp på morgonen och gå till ett jobb som man stortrivs med och där man känner att varje dag är meningsfull. Jag har inte analyserat det här för egen del, men jag utesluter inte alls att jag skulle ha känt det så. Jag håller det till och med för ganska troligt.

Apropå att inte helt identifiera sig med sitt arbete – vad gör du när du inte befinner dig inom slottets murar?

– Då är jag på landet i norra Roslagen. Jag snickrar, bygger gärdsgård, kör motorsåg, klipper gräs. Där är jag nog mycket mer mig själv än här. Ingen kallar mig för excellens, det kan jag garantera.

 

Text: Tim Andersson

Foto: Viktor Gårdsäter 

up 36