Charlotte Petri Gornitzka blev Sidas chef bara några månader efter att hennes man plötsligt gick bort. Hon får ofta frågan hur hon orkar. Att möta det höga tempot med långsamma söndagar, få kraft i musiken och genom några få nära relationer är ett sätt.

Text: Eva Brandsma

– Jag vet egentligen bara att jag har orkat så här långt – men jag vet ju inte om jag kommer att göra det i tio år till. Därför försöker jag formulera det som blivit mitt recept för att klara mig.

Charlotte Petri Gornitzkas energi är hög, hon pratar mycket och fort och sprider entusiasm omkring sig. En person med en stor del positiv stress, en sån som skulle kunna vara i riskzonen för att bränna ut sig, enligt henne själv.

Sidas kontor ligger ganska långt bort på Valhallavägen, intill Gärdet. Det är bra det, säger Charlotte, för då finns det gott om tillfällen till promenader. Hon går alltid till UD och tillbaka. Det är ett sätt att hålla hela arbetslivet, motion helt enkelt.

– Jag har alltid sportat så det kommer naturligt för mig. Det är jag glad för, det skulle vara svårt att börja nu i min ålder, när man plötsligt kommer på att man måste.

Men det ska inte vara några motionspass där man ska passa tider och göra det i grupp. Hon vill vara ensam och få tillfälle att stänga av alla andra.

För i jobbet som chef för en myndighet som Sida ingår att träffa väldigt mycket människor. Hela dagarna.

Det har inneburit att hon valt bort det mesta umgänget utanför arbetet.

– Familjen, arbetet och några mycket nära vänner som jag vårdar. Det kanske låter tråkigt men mer än så har jag inte plats för.

Förra gången vi sågs för en intervju hade Charlotte Petri Gornitzka precis hoppat på det tunga uppdraget som chef för Internationella Rädda Barnen i London. Vi pratade då mycket om hur man får ihop tillvaron med familjeliv och veckopendling i jobbet. Det funkade för att hon och hennes man levde så jämställt det gick, med respekt för varandras yrkesval och för att de båda sönerna var delaktiga i familjens beslut. De skulle utvärdera tillsammans och om det inte fungerade skulle hon flytta hem. Så var det sagt, men det var inte därför hon kom hem.

Man ska inte skjuta upp saker, det har hon lärt sig. Som 50–årsfesten hon bestämde sig för att ha trots att det kändes lite jobbigt. På scenen stod maken och de båda sönerna och sjöng en variant på en gräsänklings blues för henne. De sjöng att de alltid stod på trappan och välkomnade henne hem när det nu än var. Det var stort med de tre tillsammans, inte minst eftersom yngste sonen, som är autistisk, var med på ett framträdande som det här.

Och mannen som sen föll på knä och friade en gång till.

Den fina ringen sitter nu på högerhanden istället.

– Jag är ju faktiskt inte gift längre, även om det känns så.

Det var precis ett år efter festen som Gawe var ute och joggade. Inte långt från huset fick han en hjärtattack och dog. Bara så.

Charlotte var i England, pojkarna i skolan. Tillvaron ställdes på sin ende. Inte enbart för att hon hade blivit av med sin livskamrat, hon hade också blivit av med jobbet. Det var helt otänkbart att fortsätta att pendla till England.

Det är nu drygt tre år sedan. Saknaden bär hon med sig hela tiden. Men hon tror inte att kollegorna har upplevt att hon sörjt, eftersom hon oftast är glad och fylld med energi.

– Sorgen är randig som ett barn, jag har sörjt på helgerna.

Tillvaron var i kaos, chocken ofattbar att förstå. Men bara fyra månader efter att hon blev änka fick hon frågan om kunde hoppa in som tf chef på Sida. Ledningen hade fått gå efter turbulens och de behövde någon direkt. Hon tackade ja utan någon längre betänketid.

– Det var bra för mig att ta itu med ett rejält jobb, det gav struktur. Det var också bra för mina söner eftersom det innebar att jag skulle stanna i Sverige, ett tag i alla fall.

Även om det var kort tid efter att hon blivit änka var det befriande att sätta tänderna i ”a mission”, som hon säger. Och hon tänkte som hon ofta gör numer, ”vad är det värsta som kan hända?”

– Det hade ju redan hänt. Om jag inte skulle klara av jobbet skulle jag väl få sluta då.

Drygt ett halvår efter det rekryterades hon till positionen som ordinarie generaldirektör, ett förordnande som räcker fyra år till, med möjlig förlängning ytterligare tre år.

Jobbet är krävande men roligt. Ett sätt att hushålla med sig själv är att lägga energin på det hon är bra på och det hon tycker är roligt. Inte smeta ut sig.

– Jag vet att jag är bra på att staka ut riktning, strategier och kommunicera. Chefsuppdraget intresserar mig mycket. Jag är nog engagerad utöver det vanliga och förhoppningsvis en bra ledare för personalchefen, som ju ofta måste övertyga sin VD om betydelsen av sitt område.

Likadant försöker hon tänka när hon sätter ihop team. Att hitta människor som har olika styrkor. För det är ett resursslöseri att tvingas göra saker man tycker är tråkigt och som man dessutom är dålig på.

Detta är en insikt hon fått med tiden och i samtal med en coach. I tester har hon visat att har en hög analytisk förmåga. Den har hon inte använt sig av tillräckligt tidigare. Nu litar hon i högre utsträckning på sig själv, hon står tydligare för sin idé av hur man ska lösa en fråga.

– Jag lämnar öppet till de andra att övertyga mig om en annan väg, men jag bekänner färg mer än vad jag gjorde förut.

Jobbet spiller över på både kvällar och helger. Delvis för att det kan det. Och visst är hon en chef som skickar mail på kvällarna. Hon funderar en stund men slår fast att medarbetarna inte blir stressade av det. Nej, de vet att hon jobbar på kvällarna.

Det är ett privilegium att vara högsta chefen. Ansvarsfullt, men det är en befrielse att själv bestämma mycket. Men det kan vara ensamt. Det blev tydligt när hon anmäldes i Sidas nya whistleblowingsystem för drygt ett år sedan. Anmälaren misstänkte vänskapskorruption.

– Det var jobbigt när det hände.

Det handlade om att man på Sida hade anställt en kusin till hennes man i ett kort och välbetalt projekt. I internutredningen kom man fram till att hon hade gjort fel, för även om hon inte var den som gjorde rekryteringen hade hon skrivit under beslutet.

– Formellt fel, men utan uppsåt sa man.

Under processen blev hon väldigt ensam. Det var bra att man fick veta att systemet fungerade, men det var en speciell situation. Känslorna som onekligen kom fick hon härbärgera.

– Nu efteråt tycker jag att det var värt det obehaget. För jag kan använda den här kunskapen när chefer i organisationen blir utsatta. Det har varit värdefullt eftersom det också visar att systemet gäller alla, även högste chefen.

Hon drar sig inte för att ta upp dilemman längre säger hon.

– Ta det med vänskap till exempel. Det är en matematisk omöjlighet att inte förr eller senare i ett så litet land, i en så liten stad som Stockholm, inte stöta på någon man känner ganska nära, som är rätt kompetens till ett jobb. Vi måste ha bra samtal om sådana frågor, tala om grundläggande värderingar istället för att styra med regler och antikorruption.

Sedan Charlotte kom till Sida har mycket av det strategiska arbetet riktat in sig på ansvarfördelning mellan Utrikesdepartementet och Sida. Att UD är beställare och Sida utförare, UD står för vad och Sida hur. Samtidigt förser Sida UD med fakta, analys och kunskap om vilka biståndsaktiviteter som fungerar och vilka som inte gör det. Under våren har UD fått kritik för att inte ta beslut tillräckligt fort.

– Vi informerar vilken effekt uteblivna beslut har på insatserna också. Jag tycker vi har en bra dialog nu.

Vad Charlotte skulle vilja nå ut med är vilken skillnad svenskt bistånd faktiskt gör i världen. Att Sverige är känt för sitt omfattande humanitära bistånd och för långsiktigt engagemang i de länder vi bedriver utvecklingsbistånd.

– Vi prioriterar inte minst satsningar på jämställdhet och då särskilt kvinnors ekonomiska utveckling. Biståndet förändras i takt med globaliseringen och Sida är viktig i den utvecklingen. Det kommer att handla mer om att samverka och möjliggöra lösningar ihop med aktörer som näringslivet och finansmarknaden. Och att samarbeta med "nya" länder, tidigare mottagare som nu kliver in och bedriver bistånd som Kina, Indien, Brasilien och Turkiet.

Högt tempo, nytt jobb, omställningar i livet på så många plan samtidigt tar ut sin rätt. För det har inte bara rullat på. Efter sommarsemestern kände hon sig tröttare än innan och företagshälsovården sa att det var en naturlig reaktion efter allt som har hänt.