Dramaexpert

Han blev Sveriges kanske mest kända och populära ambassadör under de fjorton månader då två svenska journalister satt fängslade i Etiopien. Men Jens Odlander hade sedan tidigare lång erfarenhet av konflikthantering på den afrikanska kontinenten. Alla historier har dock inte samma lyckliga slut som den om Johan och Martin.

Text: Eva Brandsma

Jens Odlander har precis kommit tillbaka till ambassaden i Addis Abeba efter elva dagar i bushen. Han har varit i ”treriksröset” som han kallar det, ett område där gränserna mellan Etiopien, Sudan och Kenya möts. Den svenska ambassaden deltar i ett program som stöttar medling mellan olika folkgrupper på Afrikas horn. Resurserna är knappa och grupperna strider med varandra för överlevnad; om vatten och betesmark.

Kontrasten är stor mot bilderna som publicerades från ambassaden i Addis Abeba i september då Jens Odlander bjöd på Janssons frestelse, pilsner och blåbärsmuffins. De nyss frisläppta journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson njöt av sin första måltid i frihet efter den tärande tiden i fängelset. De firade och de firade tillsammans med Jens Odlander, han som ställt upp till ”tusen procent” på dem och på deras anhöriga. Vi har sett foton från den låga ambassadbyggnaden och man riktigt känner hettan, myllret utanför muren och det röda dammet, färgen av Etiopiens mark.

Nu, några veckor efter frisläppandet, har Jens Odlander återvänt i flera bemärkelser. På plats, efter en sväng i de sörmländska skogarna där han fick välbehövlig vila, och på plats i chefsrollen på ambassaden. För det var fjorton intensiva månader då svenskarna satt frihetsberövade i Kalityfängelset. På ett unikt sätt hade Jens Odlander en nära och ständig kontakt både med de anhöriga och med Martin Schibbye och Johan Persson. Annars, berättar han, brukar kontakten ske via UD i Stockholm som har det strategiska ansvaret. Nu blev det mer ”fotarbete” för ambassaden i Etiopien. Det blev väldigt personligt säger han, väldigt speciellt.
– Om det blev tomt att komma tillbaka? Jo, men snarare skönt. Nu har jag tid att vara en mer engagerad chef igen. Jag tycker att jag har missat mina medarbetare mycket under hela det här året.

Insatsen för de fängslade journalisterna handlade naturligtvis om betydligt mer än att välja svensk mat för att fira den dagen de skulle släppas. Det handlade om att hitta rätt strategi i rätt stadium i processen. Att arbeta fram en plan för både hur de skulle förhålla sig under rättegången och efter att domen hade fallit – hur de skulle gå till väga med nådeansökan.
Åtskilliga timmar har lagts på samtal för att hitta rätt strategier och för att bygga relationer med makthavarna i Etiopien – med premiärminister Meles Zenawi som dog i våras och hans efterträdare Hailemariam Desalegn.
Tyst diplomati, detta mystiska begrepp, handlar om just detta, att samtala.
– Och att man inte berättar utåt vad man gör. Den enkla anledningen till det är att samtalspartnern inte vill prata om det som samtalas om lämnas ut.

Han uttrycker en viss irritation över att ”tyst diplomati” ifrågasätts som metod. Det är inte konstigare att inte informera om de här samtalen eller vem man samtalar med, än att en journalist skyddar sina källor.
– Den som man för samtal med måste känns sig helt trygg med att det sagda stannar mellan dem det berör.
Tyst diplomati i sig är ingen kvalitetsstämpel på det diplomatiska arbetet, det kan föras många samtal eller inga alls, det kan leda till resultat eller inte alls. Men den ovetskapen får vi utanför leva med.
– Det kanske lätt för mig att säga det eftersom jag i det här fallet satt mitt uppe i processen och visste vad som skedde. Hade jag stått utanför kanske jag också hade misstrott den tysta diplomatin.
– Men det är en förutsättning för att hålla en diplomatisk process.

Måhända blev Jens Odlander en välkänd ambassadör här på hemmaplan under det gångna året. Men han var långt ifrån en duvunge på den internationella arenan. Sedan 1987 har han varit anställd på utrikesdepartementet. Utsänd över världen på Västbanken, i Tel Aviv, Köpenhamn, London, Khartoum och Somalia. Han har varit UD:s presschef och arbetat med dåvarande regeringen under Sveriges ordförandeskap för EU, under en tid var han Göran Perssons EU–rådgivare och pressekretare åt Mats Hellström, socialdemokratisk utrikeshandelsminister på 90–talet. Sedan 2009 är han placerad i Etiopien, tillika Sveriges representant i Afrikanska unionen. Enligt hans blogg är ett av hans specialområden konflikthantering.

Grunden lades genom att tampas med ”tuffa grabbar” under uppväxten i Vasastan, och han är inte ironisk. Innerstaden i Stockholm var en helt annan för 30–40 år sedan än den är idag. I området ”Sibirien” härjade den ökända Vasaligan, och i stadsdelen stod utedassen fortfarande på bakgårdarna. Här var man tvungen att vara en bråkstake själv för att överleva. En gång i veckan tvagades barnen i skolan, det förutsattes att man inte hade badrum hemma. Men även om fattigdomen fanns runt hörnet var det inte så Jens växte upp. Tvärtom, med pappa som känd journalist, Ingemar Odlander, och styvmamma också känd journalist och mediachef, Christina Jutterström fanns hela världen tillgänglig redan då. Mamma var hemmafru och stod för tryggheten. När pappan skickades ut som utrikeskorrespondent för Sveriges television följde Jens med, och bodde både i New York och i Nairobi under några år som barn. Något som han tror bidrog till valet av yrkesinriktning senare i livet.

Jens Odlanders första uppdrag i Afrika 2004 var i Sudan i den hårt krigshärjade provinsen Darfur. Ett konfliktområde som stundtals känns hopplöst och där många gått bet. Jens beskriver vissa av krigsherrarna som machomän med tunga vapen vid sin sida, där känslorna är starka och plötsligt blossar upp.
– Ibland måste man bete sig på samma sätt, vara lite tuff själv och bemöta på med likadan attityd. Jag brukar se förhandlingarna som när man går in i en basar, man prutar och kohandlar lite hela tiden.

Han säger att han också lärt sig konflikthantering genom sina läromästare på UD Jan Eliasson och Frank Belfrage. Som att man inte kan tala om sakfrågan hela tiden, utan att också ta upp allmänna samtalsämnen. Det är en del av att bygga upp en personlig relation för en förutsättning är att samtalsparten måste vilja träffa en igen, annars är det kört. Därför får man också akta sig för att provocera motparten. När man träffats några gånger brukar också den tuffa masken falla.

En av nycklarna är att respektera de starka känslorna. Att lyssna på dem och förstå var de kommer ifrån och att verkligen förstå vari konflikten ligger.
– Lyssna och lämna förutfattade meningar vid sidan är det absolut viktigaste. Och att förstå makt.
Samtalen har också en tydlig riktning – det ska leda till att lösa konflikten. Allt strävar dit.
– Det är mycket allmänmänskligt, man ska bygga relationer.
En regel är också att själv vara intressant att prata med, därför är det viktigt att vara påläst. Att när det är möjligt byta miljö är också ett sätt att fördjupa relationen.

Det är långt ifrån alltid arbetet leder dit man vill. Men två tydliga reslutat vet han att han varit med att uppnå i konfliktarbetet. Det ena är att förbättra situationen för kvinnor i Darfur som utsatts för systematiska våldtäkter. Det andra är att etablera dialog med motståndsrörelsen i Somalia, vilket i sin tur bidragit till att representanter därifrån nu bildat den första folkvalda regeringen i landet någonsin.

Lyssnandet färgar av sig i hans eget ledarskap. Som chef har som metod att samtidigt lita på sina underställda chefer och ha dörren öppen för den som behöver stöd. Han uppmanar sitt ”managementteam” att bromsa honom om han är för snabb, skynda på när han är för långsam och kräva tydlighet när det är oklart vilket beslut som fattas.

Ambassaden i Addis Abeba är förhållandevis stor med 51 anställda. Femton av dessa är utsända från Sverige. Det ställer speciella krav på chefen.
– Hemma på UD i Stockholm släcker man lampan och går hem när arbetsdagen är slut. Så är det inte här.
Det blir som att vara på en båt, man lever nära under en intensiv period och är hänvisade till varandra. Chefen blir också mer involverad i medarbetarnas privata sfär.
Att prata om ledarskap inom diplomatkåren är ganska nypåkommet. Till för tio år sedan gjorde man aldrig det säger Jens. Då var ambassadörens uppdrag två – att respresentera Sverige och att vara expert på det aktuella landet. Nu finns det tredje benet också, chefs– och ledarskapet. Det gör hela uppdraget desto mer intressant.

Tiden med de fängslade svenskarna har i mångt och mycket stärkt Jens Odlanders ställning i Etiopien. Farhågorna att han skulle få det hett om öronen när han återvände och den etiopiska regeringen förstått att Johan och Martins officiella ursäkt för sina brott och sina tack till den fina behandlingen i fängelset var ett skådespeleri infriades inte. Vissa var besvikna, säger han, andra var medvetna att så skulle ske. Men de många timmarnas samtal med regeringsrepresentanter har byggt upp unika relationer. Så länge det varar. Uppdraget i Etiopien är slut om ett år.

Vad som händer härnäst vet han inte. En del av honom vill vara kvar i Afrika och spinna vidare med de goda kontakter han har arbetat upp. Och få fortsätta att driva det ”gästgiveri” han säger att han bor i, besöken är många, likaså lunch och middagsgäster. En annan del av honom vill bo närmare barnen, dottern som går på gymnasiet och sonen som läser på universitet, eller kanske ännu hellre bo på en plats där de kan komma och plugga hos sin pappa.
Att ständigt skiljas från barnen, och andra människor han kommit nära under korta intensiva perioder på olika platser, sliter. Men det är också den enda nackdelen han kan komma på med den tillvaron han lever.

//slut//

Familj: William, 21 år, Paulina 18 år
Tidigare jobb: många uppdrag för UD och EU
Intressen: musik; soul, funk och reggae, natur, människor, djur, och framför allt politik
Ledarskapsmotto: frihet genom ansvar