"Det var ingen som hurrade för vår insats"

Sedd av 1978

Chefstidningen. Pandemiåret som gått har varit tufft för många chefer. Vi bad några av dem berätta. Först ut; Ann-Christin Martens, chef på ett av Attendos äldreboenden. Hon beskriver 2020 som ett tvåfrontskrig där hon försökt rädda sina äldre från corona, och skydda sina medarbetare från orättvisa anklagelser. Till slut fick hon nog.

Senast ändrad 09:42, 25 Maj 2021
Foto: Viktor Gårdsäter .
Ann-Christin Martens, verksamhetschef på ett av Attendos äldreboenden, berättar om året som gått. "Det har varit tungt att omvärlden har beskyllt oss för att med vett och vilja ha låtit smittan spridas."

"Jag är verksamhetschef för Attendo Fresta Södra Allé i ett litet samhälle utanför Upplands Väsby. Vi har 60 lägenheter på tre avdelningar som ligger på tre olika våningsplan. De som bor här är rätt sjuka och så är det på de flesta äldreboenden idag, eftersom många bor hemma med hemtjänst till de är 90 år. En avdelning är en demensavdelning.

Vi fick in smittan på boendet ganska sent så vi var förberedda. Men samtidigt så famlade vi och alla andra ganska mycket i blindo under våren 2020. Det gick inte riktigt att förbereda sig på allt som skulle hända. 

Jag blev själv sjuk och när jag kom tillbaka efter sjukdomen hade smittan brutit ut ordentligt på boendet. Jag minns att jag var tillbaka på en lördag och att jag åkte in för att kunna vara ett mentalt stöd. Men personalen vände i dörren. På plan 1 kom ingen till jobbet och på plan 2 bara en anställd. Resten hade blivit sjuka eller vågade inte komma till jobbet. Det vara bara för mig att dra på mig blåkläderna och ge mig ut på golvet samtidigt som jag ringde in all personal jag kunde hitta. Läget var kaosartat och förvirrat. Särskilt svårt var det på demensavdelningen när jag var nästan ensam. 

Det blev två väldigt intensiva veckor där många av de boende insjuknade och flera dog. Mer än halva personalen blev smittade. När vi fick in smittan kunde vi inte provta ordentligt och vi litade för mycket på ett negativt testresultat. Det var en hel del fakta som vi har i dag som inte var på bordet i maj 2020. Ett exempel var vilka symptom man skulle vara vaksam på. För oss handlade det mest om kräkningar och andra magproblem – inte luftvägsproblem som varit mest i fokus. När de åtgärder vi alltid brukar ta till inte hjälpte hade vi svårt att skydda oss. Ett äldreboende är inte byggt som en infektionsklinik. Vi saknar slussar mellan rent och smutsigt som finns på sjukhus och vi har en gemensam tvättstuga. Hur ska man kunna desinficera mellan glasfiguriner och spetsdukar? Det går inte riktigt. 

Som chef och dessutom själv sjuk, var det extremt intensivt. Jag fick lägga mycket kraft på att peppa personalen. Solidariteten på arbetsplatsen fick sig en törn efter att vissa inte ville komma till jobbet. En del har svårt att förlåta det än i dag. Vi har anställda som har flytt från krig, som kände igen sig i den situation vi hamnade i när smittan slog till. Människor reagerar väldigt olika och de som man uppfattat som ledare kanske backade, och de som man inte trodde skulle ta det största ansvaret klev fram i stället. Vi har fått jobba mycket med att läka personalgruppen efter den här tunga perioden och vi tog hjälp av en präst från Svenska kyrkan som personalen har stort förtroende för.

Det har också varit tungt att omvärlden har beskyllt oss för att med vett och vilja ha låtit smittan spridas. Vår läkare sa att det kändes som att folk tyckte att vi var mördare. Det började när Tegnell talade om ett misslyckande med att hålla smittan utanför äldreboendena. I folkmun blev det att äldreomsorgen hade misslyckats. Man skyllde på de timanställda och på personalen och plötsligt fanns det experter i varje vardagsrum som uttalade sig om oss. Tillslut kunde jag inte hålla mig längre och lite i affekt skrev jag ett långt Facebookinlägg. Jag köper helt enkelt inte förklaringen att det är timvikariernas fel att smittan spreds på äldreboenden, de tar också ansvar. 

Det blev tydligt att jag satte ord på saker som många kände. Det handlar om att vår yrkesstolthet har blivit ifrågasatt. Det var ingen som hurrade för vår insats och jag tror att många känner sig orättvist utpekade. Jag vet att den känslan finns även på sjukhusen där IVA-personalen har fått mycket kärlek, bättre löner och bättre villkor, medan annan vårdpersonal som har jobbat lika hårt inte fått den uppskattningen. 

För mig blev det en tung period den sommaren. Jag kunde inte ta semester och när hösten kom kände jag att jag inte heller kunde vara ledig. Jag valde att lämna min tjänst och säga upp mig för att kunna vara ledig och läka mig själv lite. Efter ett kortare inhopp på kommunen fick jag frågan om jag vill komma tillbaka till Attendo Fresta Södra Allé. Det ville jag."

 

Berättat för: Per Cornell

up 80