Chefsdagboken: "Sorgen går att ta på"

Sedd av 143

En enhetschef inom socialtjänsten skriver om sin arbetsvecka.

Senast ändrad 13:54, 2 Okt 2018

Måndag: ”Sorgen går att ta på” 

Kommer in till jobbet runt halv nio och möts av nästan hela enheten samlad i ett kontor. Får besked om att en medarbetare akut har lagts in på sjukhus för återfall i cancer, läget är mycket allvarligt. Sista infon till mig som chef var torsdagen veckan före, då det handlade om misstänkt urinvägsinfektion. Från det till dödssjuk på några minuter blir för mycket för hjärnan, tar inte in vad mina medarbetare säger.

Dagsplaneringen var gruppmöte, gemensam lunch på arbetsgivarens bekostnad samt ”gdpr-dag” med utbildning, rensning i aktskåp med mera. Omvärderar situationen och ställer in dagens aktiviteter till förmån för gemensam resa för hela enheten, till kollegan på sjukhuset istället.

Ilska är den känsla som finns tydligast hos mig, när vi träffar medarbetaren med syrgasslang i näsan, central venkateter i halsen, kateter och rullator. Helvetets jävla skitcancer kan jag bara tänka när jag och alla underbara kollegor skrattar, gråter och skämtar rått om allt mellan himmel och jord med vår sjuka, fantastiska kollega. Sorgen i bilen på väg tillbaka går att ta på. Töcken resten av dagen. Tror jag attesterade några fakturor. Kanske.

Tisdag: ”Skönt att tilliten finns”

Somnade tidigt dagen innan och är på jobbet tidigt, känner mig utvilad trots allt. En dag full av deadlines, ärenden och utredningar till nämnd för mina medarbetare. Ergonom som kommer och ser över den fysiska arbetsmiljön.

Finner mig plötsligt i en medarbetares kontor, gråtandes över livet tillsammans. Skön känsla efteråt, att den tilliten och tryggheten finns mellan oss inom enheten, att han och andra kan vara sig själva, när de har behov av det.

Rycker in och strukturerar upp den sjukskrivne medarbetarens ärenden, handpåläggning på en nästan klar utredning till nämnd.

Enheten i kris, upplever ett behov av att även jag som chef går in och kavlar upp ärmarna i det som måste bli gjort. Att visa att medarbetarna inte är ensamma, trots ett par, tre, man kort. Att de ser att vi behöver och kan fokusera även i denna svåra tid. För en stund lägger vi krisen i sin egna krislåda och levererar, tillsammans.

Onsdag: ”Självlysande med åtta armar”

Arbetade i trädgården tre timmar kvällen innan, gav tid för reflektion och avbrott. Första chocken har lagt sig. Trilskande minsting, fyraåring, fick följa med till jobbet då det var planerat för halvdag, utifrån fyraåringens tandläkarbesök på eftermiddagen.

Morgonmöte med teamet kring en liten placerad flicka, samlar ihop trådarna då huvudhandläggare har semester och medhandläggare är den sjukskrivne medarbetaren. Behandlingsassistent, enhetschef och nyinsatta kollegor roddar komplext ärende – resulterar i datum för omplacering av flickan, stöd till det kommande före detta familjehemmet, plan för stöd till flickan i form av bland annat biologisk familj på själva omplaceringsdagen, plan lagd även för stöd till nya familjehemmet. Kontakt tas med skolor, konsulter, med flera, avtal förbereds, handlingar lämnas till nämnd. Allt förberett och klart, redo att sättas i verket under kommande veckor. Känns bra att denna surdeg till ärende äntligen får en upplösning som på riktigt är till det bästa för barnet.

Min egen fyraåring ritar bläckfiskar med överstrykningspennor i stolen bredvid mig. Känns som en bra liknelse av mig själv och situationen just nu – självlysande och med åtta armar.

Torsdag: ”Härliga gäng!”

Ledningsgruppsmöte. Ingen dagordning som vanligt. Har slutat ta med frågor då tid inte finns till chefernas frågor. Får en överraskning av att en övertalig medarbetare kommer placeras på min enhet. I och för sig mycket bra medarbetare, men kommunikationen mellan förvaltningsledningen och oss ”första linjare” har mycket övrigt att önska. Ett destruktivt ledarskap bör inte få höra hemma i någon organisation.

Lunch med enheten, härlig gemenskap, kommer sakna detta härliga gäng!

Fredag: ”Jobbet blir aldrig klart”

Vågorna från gårdagen sköljer in med all kraft, jag och medarbetarna i omplaceringsärendet hinner inte avsluta ett telefonsamtal förrän nästa pockar på vår uppmärksamhet. Hela systemet kring flickan är i affekt, vilket är förståeligt. Information, härbärgering, tillförsäkrande att skolklassen får skicka brev till flickan med barnens teckningar, att en uppdragstagare får ringa och längre fram träffa flickan, vädjan från oss om att låta oss i socialtjänsten få planera utifrån flickans mående. Samtalen präglas till stor del av ärliga känslor – skönt att för en gångs skull hamna där i detta komplexa ärende. 

Lunch med enheten på restaurang. Fika i solen. Känns skönt att det är fredag.

Väl hemma reflekterar jag över hur vi sår frön inom socialtjänstens klientarbete men aldrig, eller sällan, får se dem gro och växa. Jobbet blir aldrig klart. Inte heller chefens jobb blir det.

Därför går jag ut och planterar några nyinköpta hallonbuskar i trädgården, njuter av att arbeta fysiskt, påbörja, arbeta och framförallt avsluta inom loppet av några timmar.

Den motvikten behövs i vårt krävande och många gånger mångfacetterade arbete som första linjens chefer.

FAKTA OM SKRIBENTEN
NAMN: Enhetschef, socialtjänsten (vill vara anonym)
GÖR: Första linjens chef inom socialtjänstens individ-och familjeomsorg i en mellanstor svensk kommun. Arbetsleder tio medarbetare. 
PÅ GÅNG: Haft tjänsten i tre år, byter till liknande tjänst i annan kommun.
TIDIGARE: Verksamhetschef för HVB, socialsekreterare, behandlingssekreterare.

 

up 85