I början på 80-talet talade min farbror (som då var chefredaktör på den numer framlidna tidningen Arbetet i Malmö) om för hela redaktionen att han kunde se in i framtiden. Han hade varit på ett seminarium där ett företag visat upp något datagrejs som kallades INTERNET. Det innebar att om alla fick varsin dator av exempelvis staten skulle den ultimata jämlikheten infinna sig, sa han.

Hans kinder blossade. Ögonen tårades av denna vackra vision. Vem som helst kunde handla mat, betala sina räkningar, sin hyra, engagera sig politiskt, söka information om vad som helst, gå med i föreningar, läsa på högskolan! Gamla kunde larma ambulans, unga kunde träffa människor från hela världen, allt via INTERNET! Han torkade bort lyckotårarna som rann nerför hans kinder. Det här var en helt otrolig revolution! Fantastiskt! Jämlikhet, demokrati och medborgarrätt i en enda liten magisk manick!

Alla på mötet satt tysta och stirrade ner i konferensbordet. Någon harklade sig. Jag visste inte vad jag skulle tro. Hela min släkt har genom alla tider blivit lurade av försäljare. Min egen far har till exempel en hel låda med saker som tillsynes var ”magiska” när de förevisades på Kiviks marknad, men som förvandlades till obrukbart grått damm när han kom hem. Gammelfarmor samlade en gång sina barn och barnbarn för att förevisa ett okrossbart kakfat som hon köpt av en dörrmånglare. När hon nonchalant slängde det i stengolvet splittrades det i så många små bitar att hon fick städa i flera dagar. Besvikelsen la sig över hela kvarteret. Och det kunde ju ha varit möjligt att sanden blev till guld!

Jag bytte blick med en annan på redaktionsmötet som uppenbarligen tvekade på om det här med INTERNET var sant eller falskt. Datorer ... alla visste ju att militären använt sig av dylika tingestar för att avlyssna fienden under Vietnamkriget. Kunde det där med INTERNET vara sant i alla fall ...? Men ingen smittades av min farbrors entusiasm. Mötet upplöstes under tystnad, med undantag av det skarpa skrapet från stolarna. I korridoren utanför viskade deltagarna till varandra att chefredaktören blivit galen, att man inte kunde lita på honom längre, att han kanske gått med i en sekt?

Vi återgick till att räkna på stickor och tippexa över våra stavfel på det bruna manuspappret och skakade på våra huvuden.

Resten är historia, som man brukar säga, men det här var första gången som jag hörde ordet: INTERNET. Jag fattade inte hur det gick till, hur det fungerade rent tekniskt!? Jag fasade för att min ljusa framtid skulle bestå av att sitta framför en skärm och att jag aldrig mer skulle behöva gå utanför dörren. Lat som jag nu var.

Mitt eget INTERNET skaffade jag i samma stund som jag flyttade ut på landet. Mäklaren nämnde att det fanns ADSL på vischan och jag var tvungen att kontrollera sanningshalten i detta. Jovisst! Welcome to Internet Explorer! Jag satte mig att leta upp en sedan trettio år försvunnen släkting! Första dagen! Det visade sig att denne man försökt gömma sig i en gudsförgäten by på Nya Zeeland. Han försörjde sig som bröllopsfotograf.

– HAHA! tänkte jag, ingen kan gömma sig för mig nu när jag är uppkopplad! Det tog några dagar, sedan chattade jag med en annan farbror om släktingar från förr och framåt. Han hade en egen hemsida (!) där hela släktträdet var presenterat. WAW! En egen hemsida!

Jag kunde konstatera att mina farbröder var lite mer framåt än jag själv var. Surt, men jag tog upp kampen! Datorer var från och med nu grejen med stort G!

Full av självförtroende (jag kallade mig själv ”datanörd” i mellannamn) tog jag sedan det ena databaserade jobbet efter det andra. Som layoutare – och då fick min väninna komma smygande på lunchen när cheferna var ute och lära mig det lilla hon kunde i ämnet. Jag satt med en skärm stor som ett halvt vykort och layoutade en gigantisk katalog om utländska filmer. Ändrade jag ett ord flyttade sig all text på 116 sidor. Jag hade möjligen överdrivit min datorkompetens något litet.

Sedan fick jag jobb som researcher. YES! Äntligen! Jag började med att ego-googla. 13 träffar! Jag kände mig som en superkändis! Som Mikael Persbrandt ungefär!

När jag började få fyra miljoner träffar på ett ynka ord tröttnade jag. Hur skulle jag någonsin kunna sovra i detta materialis gigantum?

Sedan gick det fort. Från att ha känt mig som en specialist – uppdaterad och multi­taskad – körde alla som jag någonsin känt, unga som gamla, om mig i innerfilen. En ­kollega visade mig Google Alert och Bubblefish. En annan Youtube, Facebook, MySpace och en plats där jag kunde leta upp mina gamla klasskamrater. Jag stängde omedelbart av datorn. Huga!

Jag experimenterade med disketter, zip­skivor, cd:s, dvd-plattor och usb. Nya grejer, nya datorer, nya program, sökmotorer och verktyg åt höger och vänster. Och dyrt som pocker! Flera är de gånger jag funderat på att ge upp! Virus och troll i varenda hörna av systemet. Och då vill jag inte ens gå in på hur det är att ha INTERNET i mobilen.

Ändå är jag en av de miljoner människor som önskar att jag var lika begåvad som Lisbet Salander i Millennietrilogin. En sådan som kan hacka mig in i mina belackares datorer och ställa dem till svars för allt ont de gjort. Som lägger upp mig på en hemlig IP-adress och skriver välformulerade kommentarer till mina politiska motståndare. Men ...

Det enda jag lyckats med är att hacka mig fram till min dotters Facebooksida för att se vem hon egentligen umgås med. Eftersom hon ligger så långt före mig i det här med socialt nätverkande så hade hon redan raderat allt och skrivit in saker-som-min-mamma-kan-tycka-är-gulligt.)

Nu har jag dock bjudit in min käre far till Facebook och vi har en speciell släktgrupp där vi tipsar varandra om ”bra” sidor, framför allt roliga Youtube-klipp med skojiga djur. Vi borde döpa oss till ”Vi som tror på magi”. Tack gode Gud för INTERNET!

(Ni kan bara ana hur lycklig min far är när han plötsligt kan tävla i American Cup och segla världen runt, bara genom att sitta framför datorn. Han som alltid har trott att kakfatet egentligen var okrossbart, att gammelfarmor bara hade otur!)