Huvudstupa; med huvudet före, handlöst, pladask, brådstörtat, med stor brådska, i flygande fläng, hals över huvud, tvärt, missa det uppenbara.

Känner du igen dig? I så fall har du ett reaktivt beteende.

Om du har yngsta barnets gymnastikkläder, återvinningskassen för plåt och din partners katt (som ska vaccineras) med dig i portföljen till ett extremt viktigt möte som du inte förberett dig inför för att du trodde det var ett annat möte den dagen. Om din iphone spelar en truddelutt för att påminna dig om att du har en massagetid inbokad och du tar taxi till institutet för att upptäcka att du ställt signalen på fel dag och istället skulle ta en afterwork-öl med kollegorna på en krog som du inte vet var det ligger och har dubbelbokat dig till ett möte om hållbart ledarskap för att du inte såg vilken månad det var på den lilla skärmen då du glömt läsglasögonen hos din farmors kusin som fyllde 103 år på söndagen och du inte orkat ringa till personalen och fråga om de kan skicka glasögonen till dig. Om du inte vet vad du heter när du lyfter luren för att svara. Om du inte vet var du parkerade bilen en timme tidigare...om du skriker hysteriskt åt coachen som menar på att du måste tagga ner och lägga om dina rutiner...

Ja, då är det dags att ta ett djupt andetag och inse sanningen: du är ingen supermänniska trots allt. Du tar inte hand om dig själv och kommer inte att känna dig nöjd med dig själv heller eftersom det är alltid något eller någon som inte hinns med, något som går fel eller som lever sitt eget liv med eller utan din välsignelse.

Det pratas mycket om att bli proaktiv i dessa dagar, att leda sig själv och sin personal ”inifrån och ut”. Ett gott ledarskap börjar med hur man är mot sig själv - har man kontroll på sin vardag, sitt liv utanför arbetet, sitt arbete, sitt humör och sina drivkrafter är man också en bra ledare och förebild för andra.

Men det är lättare sagt än gjort att kräva en funderingstimme innan ett beslut ska tas, att benhårt hävda att ”du vill sova på saken” eller ”du vill ta en fika och filura lite på eventuella konsekvenser”. Det värsta som kan hända är ju att få veta att man inte duger, att man inte ens liknar de ”gamla” chefidealen då beslutsfattarna pekade med hela armen, att man inte gör skäl för sin lön, att någon är missnöjd, att inte räcka till för personal, kollegor, vänner, barn, partners, släktingar, barnens kompisars föräldrar, personalen på skolan, föräldrarådet och husdjuren.

Å andra sidan: är det så farligt egentligen? Vem sliter man ihjäl sig för? Är kollegan vansinnigt glad när du kommer en timme för sent till afterwork-ölen? Är ditt barn lycklig när du anländer i taxi till fotbollsmatchen en minut innan avslut? Är farmors kusin nöjd och tacksam när du rusar in och slänger en blomsterkvast i knäet på henne, slår på klockan med pekfingret och ber om ursäkt för att du måste gå? Är personalen djupt förstående när du missar fredagskaffet med födelsedagstårtan för att du lovat att representera företaget på en konferens?

Det är otacksamt att försöka vara supermänniska. Inte ett enda tackkort får man för att man försökte! Det är riktigt surt faktiskt!

Ann Engqvist