”Det är sååå förra månaden”, säger sonen till dottern, när hon spelar ett ordspel i telefonen. Vad han anser är inne just nu är ingen idé att ens skriva för när denna tidning är tryckt är det också passé.
Användarna är ett krävande folk. Verkar omättliga i sin hunger efter nya fräcka appar och nya funktioner. Som att kunna fråga den röststyrda telefonen hur vädret är i London idag eller be den ringa hem. Att utvecklingen av de här produkterna sker i någon slags samverkan med användarna är inte så märkligt. Många av kunderna är teknikintresserade och kunniga. Men att se kunden som en tillgång för utveckling gäller inte bara i den snabbt föränderliga digitala miljö.
Kunden, medborgaren, brukaren, användaren är inte längre är en passiv mottagare av det experterna har kommit på. Hon är allt mer aktivt med i processen att förnya verksamheten.
Den här öppna innovationen sker inte i hemliga laboratorier, den sker till exempel genom utlysta tävlingar där förslag lämnas på nätet och där kunderna kan kommentera varandras idéer. Men det är inte alltid av kärlek till varumärket som brukaren vill dela med sig av sina synpunkter. Missnöjda medborgare, ilskna användare, besvikna brukare kommer ständigt med förbättringsförslag. Inte alltid så snyggt paketerade kanske, framförda i frustration. Nästa steg är att lyssna, inte för att vi måste göra det just nu, utan för att verkligen bottna i den insikten att det leder till förbättringar och det förstärker demokratin.

Mitt i korselden av tighta budgetar, slimmade organisationer och effektiva system står cheferna med kraven på sig att ständigt utveckla verksamheterna. Ordet utveckling läses besparing. Hur gör man när man ska bromsa och gasa samtidigt, frågade en chef nyligen. Ja, hur gör man? Det är här många av Chefstidningens läsare finns, klämda mellan medborgarens behov, ekonomin och politiska beslut. Det är ju här det kan gå snett, både på individbasis – att chefer blir sjuka och i systemet – att resultatet blir undermåligt.

Det kanske onödigt att påpeka att när vi talar innovation är det positiv utveckling vi underförstått menar. Det är väldigt påhittigt att väga kissblöjor för att inte riskera att slänga bort en för torr blöja, av ekonomiska skäl. När vi talar om att sätta kunden i centrum får det inte bli absurt. Av en gammal människa som är sjuk och senil kan man inte kräva att den ska kunna höja sin röst och välja det bästa för sin egen del. Hon behöver vara trygg i att var hon än slutar sina dagar är hon väl omhändertagen.
Låt oss bestämma oss för att det här cyniska sättet att se på värnlösa människor var sååå förra månaden.




Eva Brandsma
Chefredaktör