Det som slagit mig när jag suttit framför teven de senaste månaderna är att många program visar ett antal kändisar som sitter runt ett bord och äter. Man får gärna veta vad de äter och hur kocken inspirerats av de stora personligheterna laget runt. Till förrätt, huvudrätt och kaffe ska vi också serveras någon typ av bekännelse, som lök på laxen, eller ett par tårar som torkas bort med linneservetten. Antingen har de blivit övergivna, slagna, utsatta för någon typ av brott, mobbning eller rasism, ofta fruktansvärda tragedier. Och visst, det blir lite mer intimt, lite närmre, som om man fick vara med och lära känna den här intressanta stjärnan. Man känner sig besläktad med kändisskapet och utbrister. -Det kunde varit jag! Nu har jag fått en helt annan relation till den här kändisen som jag trodde levde ett perfekt liv och aldrig fått smaka gatan i förtvivlan.
Men aldrig man hör en kändis säga:- Jag har tagit emot mutor! Eller: - Jag mutade chefen för att få vara med i programmet. Det är alltså skillnad på bekännelser och bekännelser. Svagheter går bra, men inte vilka svagheter som helst.

Korruption är missbruk av ämbete eller annan förtroendeställning till egen vinning, främst genom tagande eller givande av mutor, så kallad bestickning och följs upp av utpressning, svågerpolitik, nepotism, beskyddarverksamhet, mygel och förskingring. Allt detta är lägre än lägst ändå sker det dagligen överallt i hela världen i alla sammanhang. Även i Sverige! Det är här jag som medborgare känner mig kränkt! Va? Är jag också lurad, dragen vid näsan, jag som hela mitt liv fått höra att korruption hör diktaturer till, att det är något som de latinamerikanska knarkligorna håller på med, men absolut inte vi svenskar som vill ge moral och etik ett ansikte! Jag skulle hellre dö än bli påkommen när jag föll för frestelsen att emottaga en muta! Det är knappt jag vågar tacka ja till kaffet på en presskonferens, med risk för att bli avslöjad som den låga moralens gråsugga. Kaka till är uteslutet, då är jag inte fri längre, då måste jag skriva något snällt för att de var så snälla att bjuda på småkakor.
Riksrevisorn Jan Landahl gick för ett tag sedan ut i DN och är intervjuad här i Chefstidningen med påståendet att dåligt ledarskap är den absolut största orsaken till att korruption finns på statliga myndigheter som Kriminalvården, Migrationsmyndigheten och Försäkringskassan och att korruption allvarligt skadar medborgarnas förtroende för statens verksamhet. Snacka om! Jag ser en fk-handläggare framför mig som vägrar en cancersjuk patient sjukersättning samtidigt som hen med andra handen beviljar en direktör som har sura uppstötningar ett års sjukskrivning för att denne ska anställa handläggarens kusinbarn på moderns sida. Landahl menar att ledarna är skyldiga att kommunicera etiska värden och värdegrund till personalen, men att detta sällan sker. JAS i Sydafrika, Telia i Azerbajdzjan, FOI i Saudiarabien, Caremaskandalen och Göteborgshärvan. Undras hur ledningen agerat där? Har de haft några uppsträckande diskussioner om värdegrunden? En efter en avslöjas de största och mäktigaste med att sitta fast med skägget i brevlådan, och jag tänker: - Var det värt det? Vad hände sedan?
Det teveprogram jag skulle vilja se nu när de flesta börjar tröttna på kändisarnas obligatoriska tårar är en fem - sex korrupta män eller kvinnor som till ostronen och champagnen berättar om varför de försökte muta oljeshejkerna, mellanhänderna, handläggaren på försäkringskassan eller migrationsverket. I vilken stund de tvivlade, om de tvivlade? Var de fick modet ifrån? Hur de tänkte i den avgörande minuten när portföljen med stålarna lämnades över och en blixt plötsligt fyrades av några meter bort? Jag skulle verkligen vilja veta hur de fungerar. Det hade varit riktig bekännelseteve för mig! För jag förstår inte och skulle vilja utbrista på ren malmöitiska VEM TROR DU ATT DU ÄR? OSYNLIGE MANNEN ELLER?