Att komma med innovativa idéer är icke lämpligt i väntans tider. Det tror inte jag i alla fall. Att exempelvis introducera en ny oprövad förlossningsteknik för en blivande mor i nionde månaden faller sällan i god jord. Det är inte i det läget man är villig att prova nytt, bli en försökskanin, tänka ”utanför boxen”. Nervositeten och rädslan är tillräckligt allomfattande. En otrygg och rädd människa söker sig till ”det gamla” - till vanor, hög kompetens och traditioner för att få kontroll över sin egen maktlöshet.

Just så uppfattar jag världsläget just nu. De flesta av oss går darrande av nervositet i väntans tider. Vi undrar: Finns det livsviktig medicin på Apoteket nära mig eller finns det bara flytande tvål? Kommer jag att få behålla jobbet? Har Iran kärnvapen eller inte? Kommer Carl Bildt att svara på frågorna runt Lundin Oil? Är Italiens blivande premiärminister redo att få ordning och reda i finanserna? Hur ska det gå för korallreven, valarna, isbjörnarna, tigrarna, delfinerna, tonfisken, torsken...?
Vi samlar, sparar, syr om och tänker efter innan vi gör något och väntar skräckslaget på hur ”marknaden” ska reagera. Ibland kan jag få dödsångest just innan börsnoteringarna rabblas upp på nyheterna. Inte för att jag har en enda aktie, utanför att samhällsberättelsens dramaturgi är upplagd på det viset. Hur ska ”marknaden” ta detta?
Det är liksom inte läge att komma med en ”kul” idé och fråga om någon vill experimentera med tillgångarna. Exempelvis är min innovativa idé att bojkotta ”marknaden” och satsa på besvärliga miljömedvetna människor på alla positioner. Undras hur gehöret blir;)

Många av oss har sett filmen 2012, resten har bara hört talas om indianernas undergångsmyt, men det räcker för att i alla fall jag ska bli handlingsförlamad. Men det finns två typer av innovationer: radikala och inkrementella. Den första är omstörtande förändringar (typ arabiska våren, hjulet eller internet), den andra är små förändringar som tar hänsyn till tidigare kunskap (sopsortering). I princip gillar jag båda typerna, men på ett teoretiskt plan. Helst vill jag sitta säkert i båten med cykelhjälm, flytväst, hängslen och livrem och se när min teve sjunker som en sten mot den grumliga sjöbotten. Globalismen gör mig nervös. Ibland känns det som att jag vet exakt vem som dött var i hela världen, vem som satt in 18 miljarder på ett bankkonto i ett skatteparadis långt bort och vem som förlorat jobbet pga detta och vi är ändå 7 miljarder människor! Hur många nödlidande djur det finns vill jag inte veta.

Everett Rogers var en amerikansk sociolog som skrev boken Diffusions of Innovations. Det är väl ingen kioskvältare direkt, men lite roligt är det att han undersökte hur många procent av exempelvis ett företag, en organisation eller ett lands befolkning som är mottagliga för innovationer. 2,5 % är innovatörer. De som kan ta emot nya förändringar omfattar 13,5 %. 68 % är tveksamma och väntar och ser vad det blir av det hela, medan 16 % inte påverkas alls. De fortsätter som vanligt.

Den i mänskligheten naturligt inbyggda innovationen är ofta motsatsen till det som händer nu. Om man blickar bakåt i tiden, alltså. Grekernas uppgång och fall, romarnas, Hitlers, kommunismens och nu kapitalismens uppgång och fall. Kanske ser vi diktaturernas fall. Riskkapitalister är också dödliga, man kan ju inte äta pengar. Jag lyssnar på min idol Hans Rosling, professor i nationell hälsa. Enligt honom MÅSTE människan leva i balans med naturen, så på ett eller annat sätt fixar det sig år 2050 och befolkningsökningen planar ut.
Då är jag 86 år.

Ann Hingström