Förväntningarna var tämligen stora när diskrimineringslagen trädde ikraft. Dessa förväntningar var delvis knutna till den kritik som fanns mot de diskrimineringslagar som gällde tidigare. I många fall ansågs de vara tämligen tandlösa och antalet fällande domar var lätt räknade.

När diskrimineringslagen kom 2009 blev sju lagar till en, och genom lagen infördes vissa nyheter. Förutom nya diskrimineringsgrunder infördes även andra regler. En av de viktigaste nyheterna var en ny ersättningsform som skulle verka mer avskräckande (preventivt) men även ersätta (kompensera?) för kränkningen. Den som bryter mot diskrimineringslagen ska betala till den som kränkts. Innan diskrimineringsersättningen infördes i lagen dömdes allmänt skadestånd i arbetsrättsliga ärenden ut till belopp omkring 20 000 – 50 000 kr. Genom den nya diskrimineringslagens regler om diskrimineringsersättning öppnades möjligheten för att döma ut högre nivåer. Man ville komma ifrån skadeståndslagens skadeståndsbegrepp vilket skulle möjliggöra att högre skadeståndsnivåer kan utdömas. I propositionen till lagen uttalades också bl. a att avsikten med diskrimineringsersättningen var att den generellt ska ligga på betydligt högre nivåer än de som tillämpas vid kränkningsersättning i brottmål. Ju allvarligare konsekvenserna är för den drabbade, desto högre belopp ska utdömas i diskrimineringsersättning. Högre belopp är naturligtvis tänkta att verka avskräckande för brytande mot lagen. Meningen var alltså här att domstolarna skulle ta hänsyn till den avskräckande effekten när nivån på ersättningsbeloppet bestäms och höja priset för diskrimineringsbrott.

Nu har diskrimineringslagen varit i kraft några år och kritiska röster har höjts att Arbetsdomstolen lagt ersättningsnivån på en för låg nivå i förhållande till vad som var tänkt. Meningen var ju att det skulle kosta och svida om man bryter mot lagen. Det är dock lätt att man reagerar på de ”låga” nivåerna om man enbart tittar på domslutet och konstaterar att en arbetsgivare brutit mot lagen. Man får inte glömma att som domstolen, i målet AD 2011 nr 23, betonade att graviditeten och den förväntade föräldraledigheten inte var den enda orsaken till bolagets agerande utan var en av flera orsaker till att rekryteringsförfarandet avbröts. Ett liknande resonemang fördes i AD 2011 nr 2 där det fanns andra orsaker än graviditet som anfördes som anledning till att en provanställnings avbröts.

De högra ersättningsnivåerna borde förbehållas de fall där arbetsgivare på ett flagrant sätt brutit mot lagen och det bör naturligtvis finnas utrymme att anpassa nedåt om det funnits flera anledningar till arbetsgivarens agerande. Dessutom misstänker jag att 30 000 kr i ersättning lär svida en hel del för ett litet företag, som t ex ett lantbruk.

Göran Smedberg

Advokatfiramn Göran Smedberg AB