Rädda Barnen ska ha koll på varenda krona och bygger därför om hela sitt inre liv. En insikt generalsekreteraren Elisabeth Dahlin har fått under förändringsarbetet är att man aldrig kan informera för mycket internt. ?Lika viktig är kollen på budskapet. Debatten om barnfattigdom nyligen visade tydligt att överdrifter riskerar att skada trovärdigheten.

Text Eva Brandsma

Elisabeth Dahlin har nu varit generalsekreterare för Rädda Barnen i fyra år. Hon kom hit med ett uppdrag att få ordning och reda och skapa tydliga system för verksamheten. Medlemmar och givare får inte misstänka att pengarna de skänker slösas bort på onödig administration eller försvinner in i verksamheten men att ingen vet till vad.
Förändringsresan är kanske inte så enkel för alla. Risken är, menar kritiker, att man tappar själen, att man förlorar brinnkraft och ”kontrollerar” bort den innersta kärnan i den organisation som i snart hundra år har arbetat för att hjälpa utsatta barn. Men Elisabeth Dahlin brinner både för barnen och tror på den nya organisationen.
När Elisabeth Dahlin fick jobbet som general­sekreterare på Rädda Barnen kom hon från Utrikesdepartementet där hon var CSR–ambassadör. Det kändes helt rätt att det blev en ideell organisation efter många år inom staten, på UD och som ställ­företrädande generaldirektör på Kommerskollegium bland annat. Hon har arbetat i Zambia, Brasilien och Vietnam. Att det blev en organisation som arbetar för utsatta barn var inte heller en slump. Med tre egna, nu så gott som vuxna barn, varav en son med särskilda behov ­klappar hjärtat varmt för barn i behov av stöd.
– De som inte har resursstarka föräldrar, vilket min son har, man undrar ibland hur de klarar sig, säger hon.

Efter att vi ses på Rädda Barnens kontor i Sundbyberg i Stockholm har begreppet barnfattigdom hamnat i skottgluggen. Uppmärksamheten som programmet Uppdrag granskning gav frågan var stundtals smärtsam. En överdriven kampanj, som aldrig sjösattes, med en film om fattiga barn i Sverige som gick utan både skor och mat, visades i reportaget gång på gång. Filmen hade aldrig visats av Rädda Barnen själva, vare sig i tv, på bio eller ens på den egna hemsidan, eftersom de ansåg att den inte speglade utsatta barns verklighet här. Fattigdom här ser inte ut som den gör i Somalia.
– Men vi måste prata om att det finns över 200 000 barn i Sverige idag som lever i fattigdom. Som aldrig kan följa med på skolutflykter eller få nya fotbollsskor, säger Elisabeth Dahlin.
I debatten som följde programmet gjordes frågan raskt till ett skyttegravskrig mellan höger- och ­vänsteranhängare. Rädda Barnen tappade en del givare – men fick många nya på köpet.
Vi pratar i telefon flera gånger efter programmet och det råder ingen tvekan om Elisabeth Dahlins upprördhet.
– Vi anklagades för att luras och överdriva. Men jag anser snarare att det var vi som blev utsatta för det i tv-reportaget och i debatten som följde. Det antyddes att vi hittat på siffrorna över antalet barn i Sverige som lever i relativ fattigdom, vilket inte är sant. Och det togs också tillbaka. Det kokades ner till kritik mot en kampanj som vi aldrig sjösatte.
Glöden och engagemanget kanske kan tyckas stå i kontrast till den strukturerade organisation som Elisabeth Dahlin är general för.
– Jag tror inte att hjärtat sitter i ineffektivitet. För oss är det centrala att arbeta med de frågor som verkligen gör skillnad för barn. Vi vågar prata om både utsatthet OCH resultat.

Det var efter att Sida genomförde en ­systemrevision som kritik kom fram mot hur arbetet på Rädda Barnen var organiserat och mot vissa brister i den interna kontrollen.
– Rädda Barnen gjorde bra saker men vi behöver visa exakt vart pengarna går, hur mycket pengar som kommer in och hur vi använder dem. Vi genomför en total processorientering och det är spännande att införa nya sätt att arbeta i organisationen.
Att redovisa varje krona av de insamlade medlen­ blev en akut fråga för alla hjälporganisationer 2009 i samband att det uppdagades att en kommunikationschef förskingrat miljontals kronor både från Röda Korset och från Cancerfonden. Förtroendet för dem som arbetar med hjälpinsamlingar fick en enorm knäck och måste byggas upp igen. Transparens och struktur är medicinen.
Rädda Barnen skulle bli den mest effektiva av alla organisationer, det var styrelsens uppdrag till Elisabeth. Och enligt henne med siffror från 2010 har de den ”billigaste” administrationen. 10 procent av den totala årsbudgeten går till administration och insamling. Det här får de redovisa ofta. Också förklara varför det överhuvudtaget behöver finnas administration.
– Vi måste alltid vara tydliga med vad vi gör. För­klara varför vi inte kan stå och dela ut pengar till barn på torgen. Vi gör annat: ser till att flickor får gå i ­skolan i Darfur, jobbar mot barnaga. Lång­siktiga arbeten som inte alltid är lätta att mäta resultaten av.

En genomlysning av alla delar i organisationen har gjorts. Var kan man kapa kostnader och var gör man mest nytta för barnen? Bland annat innebar omorganiseringen att man lade ut delar av verksamheten i landet och bildade regioner. 36 tjänster flyttades ut.
– Det är jättesteg. Nu kan vi bättre nå fler barn med behandling, upplysning om rättigheter, arbete mot mobbning och hedersrelaterat våld.
För Elisabeth Dahlin har arbetet med cheferna varit en nyckelfråga. Hela chefskollektivet måste vara ständigt uppdaterat, med ordentliga genomgångar och upprepad information.
– Så här efteråt ser jag att vi kunde ha informerat mycket mer än vad vi gjorde. Ändå tycker jag att vi var så tydliga och informerade så mycket. Det är en lärdom jag har med mig.
Hela personalgruppen fick samma information vid samma tillfälle om utflyttningen.
– Sedan är det ju mellancheferna som får ta frågor från personalen. Att ha cheferna med och att veta att de kan förstå den nya organisationen är ett måste.
Alla tjänster sågs över och personalstyrkan minskades. En del fick söka om sina jobb och de blev nya typer av tjänster. En del sa upp sig för att de inte tyckte om det nya, de som är kvar har säkert blandade känslor, säger hon. Men tillägger att många trivs.
– Förändring är svårt och det tar tid. Det måste man vara beredd på.
Andra förändringar är att man arbetar i team som är sammansatta efter den uppgift de har. Tidigare arbetade man i stuprör och skotten däremellan var ganska täta. Samma funktioner fanns i flera avdelningar, vilket ofta ledde till dubbelarbete.
– Oerhört nyttigt, men smärtsamt i organisationen att hoppa ur stuprören. Vi har lärt oss att det finns en ”hoppa ut ur stupröret-ångest”. Att inse att jag kan släppa det här – inse att alla inte behöver vara med om allt hela tiden.
Tre år har det tagit enligt Elisabeth att få den nya ­organisationen på plats. Och snart är det tid för ­revision igen.
– Och det är spännande. För det är nu vi ska få reda på om vi faktiskt har följt det här som vi hade bestämt. Det finns förbättringsområden och barnsjukdomar får man räkna med.

Rädda Barnens uppdrag är egentligen att inte behövas alls. Men det ­målet är långt borta. Först ska Barn­kon­ventionen upphöjas till lag och barns rättigheter ska respekteras. På hemmaplan finns massor att göra, säger Elisabeth Dahlin och nämner bland annat mobbning och främlingsfientlighet. Det gäller att följa med i samhällsutvecklingen, inte fastna i uppdrag för att man alltid gjort dem utan vara lyhörd för ”nya” företeelser. Att arbeta mot hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap till exempel. Och att finnas som stöd i skolan, både med läxhjälp och som rastvänner. De vuxna blir allt färre i skolan, ­konstaterar Elisabeth. Och så klart arbetar de med frågan om barnfattigdom. Varje år görs en ­rapport som får stor uppmärksamhet.
– Vi är politiska, javisst, men inte partipolitiska. Vi vill vara en nagel i ögat på politikerna och peka på konsekvenserna för barn som växer upp i utanförskap. Här finns forskning som visar på till exempel effekter på hälsa och utbildning.
Rädda Barnen har för närvarande 78 000 medlemmar som engagerar sig på olika sätt – allt från att skänka pengar varje månad till att svara i föräldra­telefon och träffa ensamkommande flyktingbarn. Med 260 lokalföreningar i landet är det en av de största frivilligorganisationerna vi har.
Genom att skapa en väl fungerande och effektiv organisation tas medlemmarnas pengar och engagemang bäst tillvara. Att kommunicera det är en utmaning för högsta chefen. Och att göra det med stort hjärta, om än väldigt strukturerat. Och utan att en enda siffra faller fel. ′

elisabeth dahlin: Ålder: 55 år Familj: Man, tre barn, stor och härlig släkt Tidigare jobb: UD, Kommerskollegium, Sida, generalsekreterare på LSU, hemsamarit, språklärare Intressen: skidåkning, gräva i trädgården, böcker, fiske, matlagning Ledarskapsmotto: Var tydlig med uppdrag och förväntningar men ge sedan förtroende och luft under vingarna. Då växer vi alla!