Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in. Han hade träskor och näverhatta och hatten kantad med korvaskinn ...”
Var det roligt? Sådär, skulle jag säga. Men å andra sidan är det frågan om en nonsenssång av Lennart Hellsing. Om det de facto kommit in en trekantig gubbe i mitt kök, kanske jag skrattat i alla fall. Vem vet? Överrasknings-effekten är en med framgång beprövad metod.
Komedi är den svåraste konstarten, säger alla de som försökt sig på denna finstilta och subtila färdighet. Det är mycket lättare att vädja till betraktarens eller åhörarens tragiska- register – det mänskliga svårmodet och lidandet. Då känner de flesta igen sig. Men att få fram ett hjärtligt skratt är ibland helt omöjligt.
Ett skämt är ett skämt en gång, sedan är det inte roligt längre. Om själva skämtaren saknar- tajming är det stört ogörligt att få mottagaren- att dra på smilbanden. Om skämtet har ingredienser av snusk, arrogans, förakt eller lågheter av annan sort försvinner 99 procent av de förväntade skratten, men det kan hända att en eller annan skrockar generat för att undvika den pinsamma tystnaden. Å andra sidan kan riktigt råa elakheter vara överraskande roliga, om de levereras med tajming och någon form av värme eller självdistans. Och det är väldigt roligt att se någon försöka vara rolig och misslyckas, men bara om det är på tv, annars blir det jobbigt.
Om man hör samma skämt hundra gånger kan det dock bli roligt igen, av den enkla anledningen att själva upprepandet är så erbarmligt tråkigt att man måste skratta för att överleva tristessen. Skratta-annars-dör-du-principen har räddat mången människa ur svåra och djupa kriser, tror jag. Det är någonstans ofantligt roligt när en människa står med repet runt halsen färdig att ge upp och så ramlar taket in just som han sparkat undan stolen och ner faller en ilsken pensionär eller en glad hund. När det vänder, när situationen är så tragisk att det inte finns mer tragik att hämta och hopplösheten är det enda som väntar, då är vad som helst roligare, till och med en trekantig gubbe.

Komedi är tragedi upphöjt med tid, sa Woody Allen en gång. Så sant.
I princip tycker jag inte alls det är roligt när någon talar om för mig att jag ska tycka det är kul, eller när jag vet att jag inom några sekunder bör skratta för att en komedi är dramaturgiskt upplagd så att det är ”plats för skratt” inskrivet i manuset. Då blir jag sur och trotsig, ska inte skratta alls. Under-bältet-skämt tillhör en förgången tid och är i alla delar plumpa och krystade, likaså har ”halka på ett bananskal” och ”gå under en stege och få en målarburk över huvudet” sjunkit i skratto-metergrader och bleknat av tidens tand. För mig, alltså! Min son skrattar där-emot åt Jaques Tatis semestersabotör, vilket jag aldrig gjort!
Samtidigt kan jag skratta ihjäl mig åt saker som jag definitivt hade dödförklarat ur humoristisk synvinkel om någon i förväg hade berättat för mig att jag skulle skratta åt det. Till exempel människors tillkortakommanden. När jag hörde Flight of the Conchords- framföra sin ”Businesstime” där de båda komikerna med gravallvar berättar- om sina ”onsdagskvällar” då de brukar få till det med sina respektive kvinnor, och hur sexiga de tycker de är när de klär av sig nakna, men -behåller strumporna på ... jag skrattade- -käkarna till förlamning. Varför? Jag vet egentligen inte.

Det är inte ofta jag sitter för mig själv i en vrå, läser en bok och skrattar så att jag skriker. Klart jag läser, klart jag sitter i en vrå, men skrattar så att tårarna sprutar, magen värker och käken förlamas, ja, på sin höjd vart tionde år, trodde jag. Och det här är helt och hållet en smaksak.
Jag fick pocketversionen av Kalle Linds Människor det varit synd om (Roos & Tegner) i Mors dags-present.
Linds oefterhärmliga sätt att vända och vrida på nationella sanningar är överraskande och befriande. Han tar vår gemensamma referensram och hela vårt kulturarv och slår dem i tusen bitar, utan att ens säga förlåt. Var Killinggänget roliga? Var Ernst Rolf rolig? På vems bekostnad? Hur kan vi unisont dyrka en så hämningslöst energi-sugande och pompös gubbe som nationalkonstnären Carl Larsson-? Han som målade av sin fru Karin när hon låg med livshotande lunginflammation, som målade av allt som Karin målat och sedan slickade i sig hela berömmet? Varför kostade ingen på manusbearbetningen av Vi på Saltkråkan? Varför vet ingen vad de tyska B-skådisarna som ”tolkade” rollfigurerna Krösa-Maja och Pruskiluskan heter egentligen?
Lind föreställer sig exempelvis hur Björn och Benny inspirerats av Vilhelm Mobergs Utvandrarna-epos till sin musikal ”Kristina från Duvemåla”:
”Fyra romaner à femhundra sidor som i tur och ordning skildrar missväxt, nödår och döda barn, småländska bönder i vadmalsbyxor som petar med en pinne i en stenåker (...)
– Det är i princip bara dansnumren som fattas! skrek antagligen Benny.
– Säg inte det! Vi kan göra en jenka av de där indianerna som spikar upp fostret! -hojtade förmodligen Björn.”
Det finns ingenting som är heligt i Linds reflektioner över mänsklig och gudomlig dumhet. Som till exempel att Gud fick Moses att vandra runt, runt i en liten öken ”något större än Siljansjön” i mer än fyrti år! Och att Moses, trots att han tjänat Gud i hela sitt hundratjugoåriga liv, inte blidkat densamme. Moses får på nåder se det förlovade landet bada i honung och mjölk medan Gud ”som framstår som jävligt barnslig” mässar från sin himmel: ”Jag har låtit dig se det med egna ögon, men ditin skall du icke komma”.
Visst är det roligt?
Respektlöst på något vis ;)